Sveriges bästa ungdomstidning!

Hur blev du den du är?

Vissa saker gillar man. En viss sorts musik, en bestämd klädstil. Det känns rätt. Men varför tycker man just så? Beror det på kompisarna, eller på familjen som man växer upp i? Spelar reklamen någon roll eller är det något helt annat som avgör vem man blir? Glöd lät Emmeline och Nazli träffas. Vi frågade dem hur de blev just sådana som de är.

Nazli och Emmeline pratar påverkan

Emmeline: Min bästa vän har påverkat mig jättemycket. Vi har känt varandra sedan vi var två år. Hon har visat mig sin musik, vi har delat allt. Böcker, musik, kläder.
Nazli: Jag har en kompis som alltid säger ”Okeeej!”. Nazli härmar med ljus och glad röst.
Nazli: Så jag har också börjat säga så: ”Okeeej!”. Man påverkar varandra.
Emmeline: Ja, det känner jag igen! Att det helt plötsligt poppar upp någonting ur munnen som man vet att någon annan alltid, alltid säger. Grimaser och leenden.
Nazli: Jag tycker att det känns bra, för det känns som att man verkligen har blivit bra kompisar då. Att man tar till sig av varandra.
Emmeline och Nazli känner inte varandra. Det här är första gången de träffas. Ändå diskuterar de livligt. Emmeline ser lite blyg ut ibland när hon pratar. Hon stryker sin lugg åt sidan och ler. Men hennes stora, bruna ögon är alldeles lugna och trygga.
Emmeline: Mina föräldrar har påverkat mig jättemycket när det gäller värderingar och åsikter. Jag har definitivt fått åsikter av min pappa.
På högstadiet tyckte Emmeline att hon inte riktigt passade in i skolan. Hon tyckte att hennes klasskompisar var snobbiga och hon kände sig mer lik sina föräldrar.
Emmeline: Det fanns en del bortskämda skitungar som inte visste någonting om någonting. Som bara levde i sin lilla värld: ”Vi ska åka till Alperna på sportlovet”, liksom. De tog för givet att alla hade det lika lätt. Min familj var annorlunda. Jag ville inte alls vara så där snobbig.
Hon tror inte att skillnaderna mellan familjen och skolan bara berodde på att många klasskompisar kom från rika familjer. Det var någonting annat också, något i stämningen. Hon säger att den inte var tillåtande.
Emmeline: Nu på gymnasiet är det annorlunda, det är öppnare. Jag är ju samma person, men lever ut sidor som jag inte kunde visa förut. Nu kan jag se att jag har fördomar mot många i min högstadieskola. Jag känner dem inte ordentligt, så jag borde inte döma ut dem.

EN FRI UPPFOSTRAN

Nazli lyssnar uppmärksamt, men hon känner inte igen sig. Hon tycker att hon är olik sina föräldrar.
Nazli: Det där beror på hur föräldrarna är. Om de har strikta normer och är inriktade på att ”mitt barn ska bli som jag är”, då kan man bli som dem. Mina föräldrar är kurder. De är födda i Turkiet. Men jag är född här. Jag har haft en fri uppfostran och det har gjort att jag har blivit olik mina föräldrar. Jag har tagit in mer värderingar från samhället, och från andra personer och kompisar. Och TV.
Nazli låter blicken vila länge när hon har pratat. Den är mörk och stadig. Hon är yngst av sju syskon och säger att hon egentligen känner sig mycket mer lik sina syskon än sina föräldrar.
Nazli: Ändå är mina föräldrar nöjda. Mamma brukar jämt säga ”Det är bra att du tänker själv!”
Så funderar Nazli en liten stund, och ler när hon fortsätter:
Nazli: Om jag får egna barn ska jag absolut försöka uppfostra dem likadant. Så på ett sätt har jag ändå fått min grund från mina föräldrar, de har påverkat mig! Jag tycker som de, att det är viktigt att ha en fri uppfostran.
BYXKJOLAR BLEV SNYGGA
Emmeline: När det gäller mode kommer inte så mycket från föräldrarna.
Nazli: Nej!
Nazli skrattar så ögonen lyser när hon fortsätter:
Nazli: Min mamma har alltid haft en sorts byxkjolar. Det är en traditionell kurdisk dräkt. Den är jättelång, som stora påsar. Och hon har slöja. Förut sa jag alltid: ”mamma, varför kan inte du ha en vanlig kjol?!” Men hon brukade le och säga ”Den här är jättefin”. Nu har jag sett sådana byxkjolar på en massa modeller, på modevisningar och på TV. Så nu säger jag ”mamma, du hade rätt!” För jag börjar faktiskt tycka att det är lite snyggare!
Både Emmeline och Nazli tror att de tar intryck av reklam, fast de inte vill göra det.
Emmeline: Man kanske inte vill erkänna det. Man tänker ”Nej, jag är stark, jag står emot”. Men det är klart att jag påverkas, annars vore jag någon sorts supermänniska.
Nazli: Som när jag hade varit på bio och sett Sagan om de två tornen. Efter filmen undrade jag och mina kompisar om vi bara hade sett filmen för att det hade varit så mycket reklam för den. Vi visste inte om vi hade sett den av vår egen vilja. Vi kunde inte veta det!
Emmeline: Nej, reklamen jobbar ju så. Man ska inte märka att man påverkas. Det finns inget sätt att stå emot. Sätta sig i en stuga i skogen kanske. Nej, det går inte. Så ser Emmeline lite klurig ut:
Emmeline: Fast ibland vill man bli påverkad. Jag kan vara väldigt negativ till saker jag inte känner till. Men jag har en kompis som är så himla öppen för nya grejer. Hon är så här ”visst, vi prövar det!”. Då försöker jag bli påverkad av henne, för jag vill också vara sådan. Jag vet inte om jag har lyckats, men lite tror jag.

DE COOLA PÅVERKAR MER

Nazli och Emmeline tycker att vissa verkar ha lätt för att påverka andra.
Nazli: Det handlar nog mest om status. Om den coola killen i klassen kommer med röda byxor, skrattar ingen. Då verkar det tufft. Men om den töntiga killen hade röda byxor, skulle han bli mobbad.
Emmeline: Jag tror att man påverkar från två håll. Vissa ser upp till en medan andra ser ner på en. På högstadiet blev jag påverkad av de andra bara för att jag inte alls ville vara lik dem. Jag ville vara tvärtom.
Nazli: När jag började på högstadiet fanns det kanske tio personer med mörkt hår i hela skolan. Andra skoldagen blev jag kallad för ett jättefult ord av en kille i nian. Det var inget rasistiskt, men jag kände ”varför just jag?”. Jag kunde byta till en annan skola, där jag kände mig tryggare. Men jag valde att fortsätta och visa att han inte hade någon makt över mig. Jag kände att ”jag ska kämpa emot det här!”. Så det där ordet gjorde mig starkare, fast det var fult.
Både Emmeline och Nazli tycker att det kan vara bra att påverka andra.
Nazli: Visst vill man påverka! Det känns skönt att veta att man kan förändra en annan människas liv på ett bra sätt. Och det känns bra att övertyga, när man själv känner sig jättesäker.
Men Emmeline är lite osäker på hur stor makt man egentligen har. Förut brukade hon demonstrera ganska ofta, men det kändes inte som om det gjorde så stor skillnad.
Emmeline: Man vill gärna tro att man påverkar, men om man tänker efter gör man nog inte det så mycket.
Nazli: Jo, men det gör man! Minsta lilla grej, som att man hjälper en gubbe på gatan. Då kanske någon ser en och tänker ”hon gör en bra sak, så ska jag också göra nästa gång!”. Respekt är jätteviktigt. Får man respekt känner man att man kan påverka. Nu på gymnasiet tycker jag faktiskt att man blir respekterad om man är sig själv.
Emmeline: Ja, för om man märker att någon spelar och sätter på sig en mask så förlorar man respekten för den. Jag tar i alla fall inte intryck av den personen.
Nazli: Jag tror att man påverkar bara genom att finnas till. Man visar andra att ”såhär kan man också vara”. I alla fall om man visar sitt eget, speciella jag. Om man bara gör sig till och härmar en annan person, gör man ju inget eget avtryck alls.

Emmeline, 17 år
Från Stockholm
Går i tvåan på Samhällsvetenskapliga
Programmet

Nazli, 18 år
Från Botkyrka
Går i trean på Naturvetenskapliga
programmet

  • Publicerad 2005-11-16
  • Text: Elin Ekselius, Foto: Ulrica Zwenger