Jag vill kunna gå igen
När ambulanspersonalen kom fram till mattan där Thimmy låg drog de en penna under hans fot. Han såg det men kände – absolut ingenting. Först då förstod han att någonting var riktigt fel. 14 år gammal fick han lämna elitgymnastiken. Kroppen var helt förlamad från halsen och ner. Nu, tre år senare, kämpar Thimmy för att väcka sin kropp på nytt.
Han bär fortfarande på känslan från den där majdagen. En allra sista överslagsvolt. Bara en till, innan duschen. Fötterna som stöter ifrån trampetten. Den korta stunden i luften. Och något som gick väldigt fel. Rotationen som avtog alldeles för tidigt och nedslaget: på nacken. När kroppens tyngd mötte den ljusblå mattan var allt förändrat. Två brutna kotor och några klämda nervtrådar fick Thimmy Nyberghs liv att kraschlanda.
Händerna viker små prydliga veck på duken. Viker och slätar till, viker igen och slätar till.
– Jag har haft allting här inne i mig. Till slut ska det ut men jag har inte velat släppa det, även om både familjen och läkarna har tjatat.
Drygt tre år har gått sedan olyckan men Thimmy har inte pratat med någon om vad som egentligen hände när kroppen svek honom.
– Någon gång blir det säkert dags för psykolog. När jag känner att jag klarar av det ska jag dit, men då kommer det att gå åt många pappersnäsdukar.
GYMNASTIKEN VAR HANS LIV
Den blå blicken är vaken och närvarande. Också när han närmar sig det riktigt svåra och händerna rör sig lite snabbare på bordet kollar ögonen lugnt av: lyssnar du? Huvudet har fungerat som vanligt hela tiden. Men efter volten var kroppen domnad, obrukbar. Då låg fingrarna som nu spelar på duken slappa mot Thimmys kropp.
– Nej, rättar han. Tvärtom. Hårt ihop, händerna var spända som två knutna nävar.
Rörelsen hade varit hans liv: styrkan, känseln, balansen. Kontrollen över musklerna. Thimmy kände det som om allting slets av vid olyckan.
– Jag var en mumie. Kunde inte ens lyfta min egen hand.
Han hade varit den där lite blyga killen som åkte skateboard och spelade hockey. Sju dagar i veckan tränade Thimmy gymnastik, och han närmade sig toppen. Men efter volten hade lusten och drömmarna som burit honom krossats lika brutalt som nackens kotor. Och Thimmy fortsatte falla, ner i ett svart hål.
– Först var det chock. Jag kunde bara tänka en enda mening: jag ska härifrån. Jag ska härifrån. Det fanns inget annat.
HÅRD TRÄNING OCH JÄRNVILJA
Det är ingen slump att Thimmy tagit sig till elitnivå inom gymnastiken. Han äger järnviljan, envisheten, drivet att kämpa för att nå resultat. Nu kallar han den glöden för räddningen. Efter olyckan fick hans träning ett nytt fokus: att över huvud taget få kontakt med sin egen kropp. Allt behövde han lära sig på nytt: att sitta i en stol utan att svimma, att känna beröring och att styra sina muskler. Träningen var intensiv och tröttsam med massage, styrketräning och sjukgymnastik. Men den gav resultat. Med stora ansträngningar lyckades han pressa ner förlamningens övre gräns från halsen, till bröstet, vidare till midjan… Men där tog det stopp.
– Då var det som om det bara slog i huvudet. Det hade gått lite mindre än ett år och jag hade nog trott att jag skulle vara uppe snabbare än så. Plötsligt insåg jag att jag faktiskt sitter i rullstol.
Olyckan hann ifatt Thimmy. Han upplevde det som om han föll igen, ner i något som var så mörkt att han ”har tagit bort det ur huvudet”. Orken försvann, och hoppet. Han fick inte ihop bilden av sig själv i rullstol, saknade kraft och lust att leva vidare. Men han tog mod till sig och berättade både för sin mormor och sin bästa kompis hur han mådde.
– Det var tungt för dem att höra, men det var som om det värsta rann ur mig då. Jag blev lite lättare av att berätta. Annars hade det inte gått att fortsätta.
För Thimmy har fortsatt. Han är liksom inte den som ger efter för motgångar.
Det händer att det svarta hålet hotar någonstans bredvid honom, men han tänker inte ramla ner. Räddningen är att fokusera på det ljusa i livet, det som leder framåt. Han tränar, ritar mangateckningar och går på bio. Träffar kompisar och skriver dikter.
– Jag skriver om allt. Det poppar till, då måste jag ha ett skrivblock och tömma mig. Blir det för hemskt händer det att jag raderar orden sedan. Men mycket handlar om livet och om kärlek.
Under ett halvår efter olyckan var Thimmy tillsammans med en tjej från gymnastikgruppen. Hon var en av de kompisar som vakade på sjukhuset och fick honom att kämpa hårdare. Men förhållandet sprack och nu säger Thimmy att han ”inte direkt letar”. Men så ser han lite klurig ut.
– Det finns en kompiskompis och även om jag är lite blyg tror jag att hon börjar fatta att jag är intresserad. Jag har skrivit en del om henne, säger han och pekar mot sin skrivbok.
KUSINEN BÄSTA STÖDET
Olyckan rörde runt bland hans vänner. En del kompisar har glidit längre bort, andra har kommit allt närmare. Thimmy vill inte prata om dem som har försvunnit.
Där finns en sorg, säger han, men väljer att skaka det av sig. Gång på gång återkommer han till sin kusin.
Bara 20 dagar skiljer dem i ålder, men före olyckan hade de ingen nära relation.
– Nu är hon det viktigaste jag har. Konstigt nog för att hon tjafsar med mig. Sätter sig emot. Så fort jag inte orkar kommer hon och bråkar. När jag har henne kan jag inte ge upp.
Thimmy gillar ordet utmaning, han använder det ofta. Uttrycket förvandlar de svårigheter som ligger framför honom till sporrar. Fortfarande återstår flera utmaningar, och Thimmy är ivrig att berätta. De närmaste målen är att träna upp styrkan i händerna och att mota bort känslan av att tusen myror kryper i benen. Han vill också öka konditionen och börja träna idrott för funktionshindrade.
Valet står mellan rugby, basket och bågskytte. Blygheten tänker han övervinna och de skolår han har missat ska han läsa in. Sedan olyckan har all tid gått till träningen, men nu har Thimmy bestämt sig för att läsa in de tre förlorade skolåren i dubbel hastighet.
Därefter återstår det riktigt stora:
– Jag ska gå igen. Han säger det med stadig röst, förklarar att han ”vore körd” om han inte vågade ha det som mål. Det händer att han drömmer om att benen bär honom. Kroppen minns känslan. Men när han väl är där, när han har passerat mållinjen, tänker han inte stanna. Thimmy Nybergh vet precis vad han vill göra.
– Jag har alltid velat dansa, men har varit för blyg. Nu längtar jag efter att göra det, att dansa vad som helst, allt som går att dansa. Jag vill känna det i benen. Den dagen jag slipper den här rullstolen kommer jag att bjuda min kusin på en riktig dans.
Thimmys dikt:
THE LIFE
When the life almost
comes to the end
Then we notice what
the people we love
most
really mean to us
It's something to think
about, what to do
in our lives
We should take care
of the time we have
together and make the
best in the days
we have to spend with
each other
An hour, even a second
counts in our lives
Just to be with the
people we love is
the greatest moments
in a lifetime