Sveriges bästa ungdomstidning!

Martina flyttade för att göra det hon älskar

Martina, 17 år, flyttade hemifrån direkt efter nian. Långt hemifrån. Från Göteborg till Stockholm och skejtgymnasiet. Till ett härligt, fritt och vuxet liv. Men också till ett liv fullt av ansvar och hemlängtan.

Det började som en kul grej. Martina fick höra av en kompis om ett skejtgymnasium i Stockholm. Och hon for i väg i fantasin. Coolt att skejta hela dagarna. Bo själv. Flytta till huvudstaden. Hon pratade om det med kompisar under sommarlovet mellan nian och ettan.

– Jag växte liksom in i rollen och blev den där skejt-tjejen som skulle flytta till Stockholm.

Bara någon vecka innan sommarlovet var slut damp det ner ett brev hemma hos Martina i Göteborg. Martina rev upp det och ögonen for snabbt över papperet: ”Du har blivit antagen till Fryshusets kunskapscentrum. Inriktning skejt.” Med tre resväskor och tusentals små ettriga fjärilar i magen klev Martina över tröskeln till sin första bostad i Stockholm. Ett möblerat rum hos några äldre släktingar. Nästa dag åkte hon till sin nya skola med tunnelbana. Valet av gymnasium kändes rätt direkt.

– Jag tog steget från att skejta på skoj till att skejta seriöst, säger Martina

Hon går i en klass med 28 killar och två tjejer. Hon själv och en till. Skejt har hon på schemat två eller tre gånger i veckan.

– Skejt är som en kultur, tycker jag. Har man inte varit i skejtkretsen kanske man inte förstår riktigt. Men skejt är så mycket mer. Brädan är den röda tråden. Men runt omkring finns också musik, kläder och ett sätt att umgås. Alla i skejtkretsen stöttar varandra. Martina tror det beror på att skejt inte liknar andra sporter. Man har ingen tränare och man håller på bara för att man har lust. Man kan vara ledsen och behöva skejta för att bli glad. Det är som ett sätt att leva.

– Skejt är inte ”competition”. Man tar ansvar för sin personliga utveckling och alla utvecklas på olika sätt. Martina bodde hos sina släktingar till jullovet i ettan. Sedan packade hon sina väskor igen.

– Jag hade så mycket vuxenkänsla och ville klara mig helt själv. Dom var gamla och ville ha lite koll på mig. Det krockade.

KOMPISARNA BLIR SOM EN FAMILJ

Martinas killkompisar hade en plats över i andrahandsettan och hon flyttade in. Tre sängar, en hörnsoffa och en teve fick precis plats.

– Det var liksom aldrig vardag. Vi hängde där hemma och käkade nudlar. Ibland skejtade vi tillsammans. Det är så när man flyttar långt hemifrån. Vännerna blir som en familj.

– Kompisar betyder otroligt mycket för mig. Händer det mig något är det dom som tar hand om mig. För min familj är ju inte här.

I köket stod datorn. Där satt Martina om hon ville vara ensam. Hon har ett sådant sug ibland. Att vara ensam och se efter sig själv.

– Man måste vara sin egen storasyster och ta hand om sig. För det finns ingen annan som gör det.

Det bökigaste med att bo själv är att ta sig tid för alla vuxensaker. Martina lyckas sådär med det. Tvätt, städning, matlagning, handling. Det är inte alltid det bara rullar på.

– Var handlar man billig mat, liksom? Det är sånt man inte tänker på när man bor hemma. Många av mina kompisar har aldrig varit och handlat.

Några gånger har längtan hem till Göteborg skakat om Martina ordenligt.

– När syrran fick barn, då ville jag verkligen bara hem. Men när allt är som vanligt och livet lunkar på är Martina osäker på om hon vill flytta tillbaka till Göteborg.

– Det är nästan ett ännu svårare beslut än att flytta hit. Jag vet ju vad jag har här och jag vet hur det är att förlora något man byggt upp.

Martina har bott i Stockholm i 1 1/2 år. Det är svårt att hålla kontakten med alla gamla kompisar i Göteborg. Och med de nya i Stockholm har hon inget förflutet. Hon ser på det som om hon lever två helt olika liv ibland. Det kan kännas lite ensamt. Som att ha två platser och samtidigt ingen plats alls.

– Man delar ju inte sitt liv med dom gamla kompisarna längre, och då finns det inte alltid så mycket att snacka om.

HÖLL PÅ ATT FÖRLORA BÄSTA VÄNNEN

Risken finns att man mister vänner som man egentligen borde vara rädd om. Det höll på att hända Martina och hennes bästa kompis Carro.

– Vi slutade prata i telefon och jag tänkte att det gjorde väl inget, berättar Martina. Vi vet så väl var vi har varandra ändå. Långsamt och utan att Martina märkte det höll de på att glida isär. De pratade inte om småsaker längre. De var inte en del av varandras liv.

– Du berättar ju inget för mig, sa Carro en dag, när Martina var hemma i Göteborg på skollovet.

Martina tänkte på det den kvällen och tog upp det med Carro några dagar senare.

– Jag visste inte hur det var för henne i vardagen. Hur hade hon det på dansen? Hur gick det med killen? Vad gjorde hon på dagarna? Vi behövde ju inte varandra längre.

Men Carro och Martina bestämde sig för att ge relationen och vänskapen tid. Nu ringer de till varandra flera gånger i veckan. Och delar ingående detaljer om saker som hänt. Vänskapen kan inte bara leva på att man har ett förflutet tillsammans.

För några veckor sedan ringde Carro. Hon berättade att hon var sjuk. Något med hjärtat. Hon visste inte om det var allvarligt. Bara att hon skulle träffa en läkare samma dag. Carro grät i telefonluren. Då kom hemlängtan över Martina igen. Som ett gift for den genom kroppen.

– Vad gör jag här? Jag måste hem till Carro. Jag måste vara med henne.

Men Martina tog inte bussen ut till Arlanda. Hon packade inga väskor. Det gick inte att bara lämna allt i Stockholm bakom sig och aldrig komma tillbaka. Fast det var vad hon ville just då.

– Jag kände mig så otroligt långt ifrån henne.

Det visade sig snabbt att det inte var något allvarligt med Carros hjärta. Nu är hon frisk igen. Men Martina tänker att det var tur att hon och Carro hade tagit upp kontakten igen innan det hände. Annars kanske Carro inte hade ringt. Och då hade Martina inte varit det stöd hon vill vara för sin bästa vän. 60 mil bort och över telefon. Men ändå.

MARTINAS TIPS TILL DIG SOM TÄNKER FLYTTA HEMIFRÅN

1. Se till att ha en trygg bostad när du kommer till det nya stället. Det behöver inte vara där du ska stanna men det är viktig med en första bas.

2. Skaffa en bra vuxenkontakt. Det kan vara någon på skolan eller i någon organisation. (Martina gick med i en tjejgrupp som hennes mamma hittade på nätet.)

3. Ha reservplaner. Vad gör du om pengarna tar slut? Kan du snabbt ta dig hem om allt skiter sig? Vad gör du om blir bostadslös?

4. Håll kontakt med föräldrarna. Spela inte för vuxen. Det är lätt att bli för självständig för fort. Man ska inte tro att man måste klara sig själv jämt bara för att man inte bor hemma.

5. Berätta för gamla vänner och familjen om din vardag. Det gör att de fortfarande ”känner dig” fast du inte bor med dem.

6. Var öppen för nya människor. Eftersom du är ny måste du jobba för att få en bas. Dom som inte är nya har ju oftast massor med gamla kompisar. Det har inte du.

7. Ta hand om dig själv. Det kan lätt bli lite mycket med massor med nya vänner och vuxenansvar samtidigt. Se till att gå undan och ta hand om dig. Var din egen mamma ibland. 

STÄLLEN DÄR MARTINA BOTT

På många håll i Sverige är det svårt att hitta bostad. Martina har flyttat runt en hel del det senaste året:

1. Inneboende hos ett äldre par och deras hund. Hemlagad husmanskost och gamla tapeter, som hos mormor.

2. I ungkarlslya med tre killar som aldrig var hemma. Jag var nästan alltid ensam.

3. I andrahandsetta med två killar i klassen. Chillsoffan, tv-spel, skejt och nudlar.

4. Delade tvåa med en kompis som jag inte kom så bra överens med. Kände mig inte hemma för vi fick inte göra i ordning i lägenheten. Vi var tvungna att flytta efter bara en

månad.

5. Bostadslös under två veckor. Sov hos kompisar. Mina väskor hemma hos två andra kompisar. Jag märkte inte själv att det var jobbigt förrän efteråt. Jag var så fokuserad på att hitta någonstans att bo.

6. Såg en lapp på en lyktstolpe: ”rum uthyres omgående”. Jag ringde och två dagar senare flyttade jag in. Här bor jag nu. Delar undervåningen med tre andra ungdomar. Värdinnan bor på övervåningen. Man umgås när man känner för det och dom har blivit mina kompisar.

  • Publicerad 2006-05-16
  • Text: Emma Janke, Foto: Sara Mac Key