Punk och metal i Libanon
- Vår musik är en protest mot samhället
Ursinnig punk brölar ur stereohögtalarna. Några långhåriga killar och tjejer i skinnjackor spelar biljard. Andra sitter i soffor längs väggarna. Vi befinner i en källarlokal i Libanons huvudstad Beirut. Här har ett gäng punkare och hårdrockare fixat replokaler och en konsertlokal.
Inte mycket stämmer överens med den vanliga bilden av Mellanöstern som en region bebodd av religiösa fanatiker. Men 15-årige Nader Atassi, gitarrist i råpunkbandet Fallopian Warriors, menar att den bilden på sätt och vis är sann.
– Religion styr allt i Libanon, säger han.
– På andra ställen i världen lockas fattiga människor av socialism, men i Mellanöstern tror de att religion löser alla problem. De lever som deras föräldrar och resten av omgivningen har lärt dem. Men vi försöker ändra på det, säger bandets 16-åriga sångerska, Aida Mukharesh.
Själva kommer de från muslimska familjer, men har ”konverterat” och gått över till anarkism, vilket inte minst märks i bandets texter. Men än så länge är de anarkistiska punkarna inte så många.
– Det finns band som lirar – eller är influerade – av punk, men vad jag vet är vi enda råpunkbandet. Det finns ett intresse för det men alla är väldigt försiktiga eftersom de är rädda för snuten och sina föräldrar, säger Aida.
HÅR OCH KLÄDSTIL PROVOCERAR
Bandmedlemmarnas yttre attribut – trasiga kläder, färgat hår och piercing – provocerar många i Libanon. Den 16-årige trummisen Roland Chlouk blev till exempel haffad av polisen när han var elva år.
– De anklagade mig för att vara djävulsdyrkare. De spöade mig och klippte av mitt hår, säger han.
– Tidigare hade jag håret i spikes, då hände det att folk kastade sten på mig. Folk glor på oss och förolämpar oss. De förväntar sig inte ens att vi ska reagera. När jag spottar på dem blir de jätteförvånade, berättar Aida.
Deras föräldrar accepterar deras klädstil till en viss gräns, men i skolan har de stött på problem.
– När jag hade rödfärgat hår ringde föräldrar till skolan och krävde att jag skulle relegeras från skolan. Rektorn sa åt mig att anpassa mig efter skolans och samhällets normer. Jag gjorde en kompromiss och färgade håret svart, säger Aida. Att klä sig punk är bara första steget mot något större.
– Genom vår klädstil visar vi folk att det finns två sidor av allt och att det finns något som heter individualism. Men på längre sikt räcker det inte att klä sig annorlunda, så småningom ska vi gå vidare, säger Aida och berättar om planer på aktioner mot multinationella företag i Libanon.
PUNK MED KRITISKA TEXTER
Bandets texter är på engelska, med ett och ett annat arabiskt ord, och är emot globalisering och kapitalism. De hårdaste sparkarna riktar bandet mot den libanesiska regeringen som de menar genomsyras av korruption, religion och nationalism. Andra låtar uppmanar till veganism. Aida skriver en del feministiska texter. Hon är mycket kritisk till lagstiftningen i Libanon som hon tycker diskriminerar kvinnor. Ett barn får till exempel alltid faderns nationalitet och vissa brott ger lägre straff för män än för kvinnor.
– Och vissa kvinnor tvingas av sina manliga släktingar att bära slöja. Om jag skulle ringa snuten och säga att jag hade blivit våldtagen eller misshandlad skulle de garanterat bara säga ”det var ditt eget fel”. Och så har vi attityden hos libanesiska män i allmänhet. De glor på oss på gatan och ibland förolämpar de oss. Det händer alla tjejer, men metal- och punktjejer är extra utsatta, säger hon.
– I Beirut är det helt okej för tjejer att klä sig i fishnet, kortkort och tajta kläder, men de flesta gör det bara för att vara attraktiva för killarna. Tjejer får vara attraktiva här, men inte extrema, avslutar Nader.
METAL ÄR STORT I LIBANON
I Mellanöstern är heavy metal mycket populärare än punk. I Libanon finns massor av band som lirar allt från dödsmetal till pudelhårdrock. Metalkonserter arrangeras med jämna mellanrum.
– Sedan slutet av 1990-talet har metal blivit allt populärare i Libanon. Stora skivvaruhus, som Virgin Megastores i Beirut, har börjat sälja dödsmetalplattor. Det har aldrig funnits så många band som nu, men tyvärr hänger många bara på en trend och lirar kommersiell MTV-metal eller covers, säger 20-årige Tex, gitarrist i trashmetalbandet Nightchains.
Regionens religiösa och politiska ledare är upprörda över musikstilens utbredning. Den allmänna inställningen är att heavy metal uppmuntrar till satanism. 1997 gjorde egyptisk polis razzior hos ett 70-tal ungdomar och beslagtog CD-skivor och affischer. I Marocko, år 2003, dömdes 14 hårdrockare till mellan tre månaders och ett års fängelse för att ha ”underminerat muslimsk tro” och för innehav av ”objekt som strider mot god moral”, närmare bestämt tshirts med heavy metal-tryck. Efter en mindre proteststorm släpptes elva av dem. De övriga fick sänkta straff. I Libanon inleddes en kampanj mot ”satanism” 1997.
– Det var något mord som satanister påstods ligga bakom och snuten började jävlas med oss. 2003 hände samma sak igen, berättar Nightchains 19-årige basist Nadim.
De har flera vänner som arresterats av polisen, fått stryk och blivit tvångsklippta. Killarna har stängts av från sina skolor för att de burit pentagram och andra symboler. Samtliga är arbetslösa, vilket de bland annat menar beror på att ingen vill anställa långhåriga killar.
– Jag är som jag är. Tidigare försökte jag förklara det för folk, men ingen fattade så nu kan de ta sig i arslet, säger Nadim.
Alla grabbarna kommer från muslimska familjer, utom Tex som är drus. Till skillnad från många andra libaneser ser de inte religion som identitet.
– Vi är icke-religiösa och hatar religion. Frågar någon mig om jag är muslim så säger jag nej. Jag vill inte ha en religion som identitet, säger Nadim.
HAR SJÄLVA UPPLEVT KRIGET
Nightchains släppte sin självbekostade fullängdare ”Metal to the Bone” år 2005.
– Det är trash- och speedmetal rakt av. Vi försöker inte vara originella när vi skriver låtar, säger den 16-årige trummisen Nabil.
– Möjligen är vi originella eftersom det inte finns så många band som spelar den här typen av metal längre. När genren var som störst i Europa och USA på 1980-talet var det inbördeskrig i Libanon. Medan kultur som litteratur och musik utvecklades i resten av världen hände ingenting här. Nu kommer allt på en gång. I Libanon är det 1980-tal för heavy metal! Säger Tex.
De flesta texterna handlar om sex, heavy metal och livet på gatan. Några låtar handlar om det libanesiska inbördeskriget som rasade mellan 1975 och 1990.
– Många heavy metalband sjunger om krig, men få har upplevt krig. Vi har upplevt det, säger Nadim.
Texterna om inbördeskriget kan verka provocerande eftersom de även tar upp vad killarna kallar ”krigets positiva sidor”.
– Vi sjunger om alla aspekter av kriget. Vår låt ”Where we come from” handlar till exempel om en tonåring i Beirut under kriget. För honom var kriget kul och spännande. När han gick med i en milis blev han ”någon”. Han fick ett eget vapen och allt annat han ville ha, säger Tex.
Killarna är mellan 16 och 21 år. Det libanesiska inbördeskriget tog slut 1990.
– Okej, jag var bara sex år när inbördeskriget tog slut, men våldet har inte tagit slut i Libanon, säger Tex.
Vid gränsen till Israel ryker ständigt det libanesiska partiet Hizbollahs väpnade gren ihop med israeliska soldater. Senast 1996 bombades Beirut av Israel och under 2005 har flera bilbomber detonerat i Beirut.
– Jag skiter i bomberna. De oroar mig inte det minsta eftersom det bara är korrumperade politiker som sprängs i luften. Mitt enda problem är att det finns fler snutar på gatan när en bilbomb har detonerat, säger Nadim.
Det är hårda ord i en stad vars väggar och murar är klädda med affischer som föreställer mördade politiker och journalister.
– Vi har en jävligt offensiv sida som kommer av hur vi behandlas i Libanon – vi är förtryckta, avslutar Tex.