Pavas blev biten av polisens hund
Pavas Mehra var på väg hem en helt vanlig decemberkväll när en man plötsligt dök upp bakom honom. I mörkret såg Pavas inte att det var en polis. Sekunder senare ligger Pavas med ansiktet mot marken och händerna låsta i ett polisgrepp. Från hans arm strömmar blodet efter polishundens bett.
Det är fredag kväll. Iskall december. Pavas Mehra och hans tjejkompis har sällskap den korta promenaden hem från fritidsgården genom ett litet skogsparti. I en skogsdunge på gångstigen stannar de. Alldeles strax ska de säga god natt och hejdå och gå åt var sitt håll.
– Vi pratade om lite allt möjligt. Om kvällen som varit, ingenting särskilt, minns Pavas.
Pavas bor i ett av de fem likadana höghusen. Det är 65 meter till hans port. Men kompisarna hinner aldrig skiljas åt. Plötsligt dyker en man med mörka kläder upp mellan träden. Pavas ser inte hans ansikte. Mannen rör sig emot dem på stigen.
– Stanna, annars släpper jag hunden på er, ropar mannen. Pavas blir rädd. Varför beter sig mannen så konstigt? Kanske är han full eller något? Pavas följer en impuls och börjar springa så fort han kan. Hemåt mot tryggheten. Han hinner halvvägs innan han faller in i ett buskage. Strax har han hunden över sig. Pavas känner en smärta i armen. Hunden drar honom flera meter över fuktig och kletiga gräsgegga.
Mannen med de mörka kläderna har hunnit fram till platsen. Pavas tittar upp och först nu inser han att det är en polisman han sprungit ifrån.
– Han tryckte ner mig mot marken och tog polisgrepp på mig och så gav han hunden ett hårt slag. Då släppte den armen.
DE TRODDE JAG VAR EN BILTJUV
Några ord i walkie-talkien och sedan är det massor med poliser på platsen. Polisen inser snabbt att de tagit fel person. Pavas är inte biltjuven de söker.
– Dom tog fel på mig och någon som var minst tjugo år och som tjuvat en bil i utkanten av Akalla. Men jag var ju mitt i bostadsområdet, säger Pavas.
Han har svårt att fatta det. Han var ju bara 14 år, skulle fylla 15 om åtta dagar. Poliserna följer Pavas in i porten, upp i hissen. Och står med honom när hans yrvakna mamma öppnar dörren till lägenheten.
– Dom beklagade och förklarade för mamma vad som hänt. Sa att allt var ett misstag och sedan åkte vi till akuten, berättar Pavas.
När Pavas fått av sig jackan tittade han på sin högerarm. Den såg otäck ut. Levrat blod. Löst skinn och svullnad och många små djupa sår efter huggtänder. Pavas minns att han blev chockad över hur skadad han var.
– Jag var ju aldrig rädd för hunden. Tänkte inte på att den kunde göra någon skada. Jag blev bara rädd för mannen som jag trodde var berusad, säger Pavas.
JOBBIGA SÅR
Såren på Pavas arm har läkt. Många ärr efter hundens tänder har han kvar. Han drar upp tröjärmen och visar.
– Det här var det som läkte sist. Pavas pekar i armvecket. Och det här såret var jobbigt. Om jag sträckte ut armen så öppnades såret och gick upp. Om och om igen hände det. Här var det ett skrapsår, fortsätter Pavas. Det har också blivit som ett märke.
Pavas har fått hjälp av sin pappa att anmäla händelsen. Och på polisen har man gjort en utredning. Men ord står mot ord. Polismannen säger att han ropade att han var polis. Och om en polis gör det då ska man stå stilla. Sådana är reglerna.
– Men det var ju inte så att jag sprang omkring direkt, när han dök upp. Vi stod helt lugn och pratade. Det var ju när han började ropa som jag började springa.
– Jag tycker det är dåliga regler. Att man kan släppa hunden på vem som helst i ett bostadsområde. De borde veta lite mer om personen innan de gör något sådant.
FICK INGEN RIKTIG URSÄKT
Pavas önskar att han hade fått en personlig ursäkt från polismannen som bussade hunden på honom.
– Poliserna bad ju om ursäkt uppe i lägenheten och sa att det var ett misstag. Men jag har inte hört något från den polisman som gjorde det här mot mig. Jag vet inte ens vad han heter.
Pavas hade också velat få pengar som ersättning för jackan. Den var ju sönderriven och full av hål efter huggtänder.
– Dom hade lovat att ersätta allt som förstördes på platsen. Kläder och sånt, säger Pavas.
Men ingenting har hänt. Ingen personlig ursäkt. Och ingen ersättning för jackan fast det har gått flera månader. Pavas tror inte att polisen skulle behandla vem som helst på det här sättet. Men är man ung, kille, har svart hår och går om kring i en förort så är man liksom misstänkt.
– Jag tror inte att polismannen skulle ha släppt sin hund så där, utan att tänka till, på vem som helst.
Pavas pappa har lämnat in en skadeståndsansökan och familjen hoppas att det leder till att Pavas får någon form av upprättelse.
– Jag spelar tennis på tävlingsnivå, berättar Pavas. Jag hade just kommit igång med att träna igen efter att jag varit sjuk i körtelfeber. Pavas, som är högerhänt, missade träningen igen. Nästan ända fram till jullovet.
– Och i årets största turnering, Salk, åkte jag ut i första matchen. Det var jobbigt att spela. Jag hade inte hunnit träna och var inte i form.
Pavas tycker att det är svårt att lita på polisen efter det som hänt.
– Jag var ju bara på väg hem. Det betyder att man inte kan vara säker i sitt eget område.
Och okej om det hade varit en tjuv eller något men det var en polis. Dom ska ju egentligen skydda oss. Hålla vakt och sånt. Inte skada oss.
Fotnot: Ulf Pauli, närpolischef i Kista, vill inte kommentera det enskilda fallet. Men han säger att om man befinner sig på en brottsplats kan man bli föremål för vissa polisåtgärder. Och att man alltid bör följa polisens anvisningar.