Krönika
Hur slutar man tänka på att man inte vill bli vuxen och gammal?
Det är omöjligt. Jag tänker på det varenda dag. Jag har precis fyllt arton, nu är ytterligare en gräns passerad. Antagligen den största hittills. Inte nog med att jag inte kan sluta bekymra mig om vad jag ska göra efter gymnasiet. Är det bara jag som är totalt omedveten om min framtid? Ännu mer oroar jag mig för att bli vuxen. Jag vill aldrig fylla trettio! Eller trettiofem. Eller fyrtio. Det kanske bara är jag som bekymrar mig och kanske är det så överdrivet att det är löjligt.
”Varje ålder har sin charm sägs det”, men så känner inte jag. Jag kan inte föreställa mig charmen med att bli rynkig och tunnhårig och gå runt i stora kjolar och blusar med blommor och annat på. Inte heller lockar man och barn och trädgårdsarbete mig särskilt mycket. Jag mår dåligt när jag inser att det här inte är för alltid, och faktiskt ska man dö någon gång också. Den största delen av livet är man något jag inte vill vara. Vuxen, sedan gammal.
Jag trivs utmärkt med att ha fluffigt hår och slösa litervis med hårspray varje månad. Jag tycker om att kunna ringa upp en kompis och träffas någon timme för att vi inte har något bättre för oss, och bara snacka av oss och skratta. Kanske gråta någon gång också. Jag mår bra när jag får sova över hos någon så att jag får komma ifrån lite ibland, för det behövs. En dag kommer allt det här att vara över, och då kommer livet kännas konstigt, tomt och rentav fel. Visst finns det andra saker som har tagit plats i livet då, men jag ser inte fram emot dem. Jag vill inte falla in i en beige färgskala från Kapp-Ahl eller en mönstertrend från Lindex. Det tilltalar inte mig, jag trivs i det jag har.
Ändå går det inte att alltid hålla samma stil, inte för mig i alla fall. När jag ser människor i fyrtioårsåldern som klär sig som om de vore tjugo, tycker jag det ser hemskt fel ut. Men kanske är det så att de här människorna tänker exakt som jag gör, och kanske har de inte brytt sig om vad andra tycker och tänker. Själv är jag nog för ytlig för att inte bry mig. Sad but true.
Jag har fått höra att ytlighet går över, men jag vill inte att det ska gå över! Jag uppskattar när folk lägger ner tid på sitt utseende och bryr sig om hur de ser ut. Att bry sig om sitt utseende och testa nya saker är kul. När man är vuxen ska allt vara så diskret. Men som sagt, det är inte bara det yttre som oroar mig. Den sociala biten är helt annorlunda när man är vuxen. Jag fasar för den dagen då jag kommer att sitta hemma en lördagseftermiddag och ha absolut inget att göra, och tycka att det är den skönaste stunden på hela veckan.
Jag vill inte sluta lyssna på hög musik så det susar i öronen, jag vill inte sluta att sova över hos mina kompisar, eller sminka mig mycket och spraya håret stelt. Jag vill inte sluta vara ung, men och andra sidan vill jag inte bli vuxen och stämplas som ”en kärring med medelålderskris”. Jag vill inte gifta mig och skaffa familj, men jag vill ändå inte vara ensam. Hur fan ska man göra? Det är skitsvårt att bli vuxen. Och gammal.
TEXT: