Hur bor du?
En halv miljon barn i Sverige lever INTE med både mamma och pappa. Är du en av dem?
Jonny Rösäter 16 år
– Jag bor med min mamma och min lillebror för min pappa dog för sex år sedan.
– När pappa dog fick vi en kontaktfamilj men vi åkte inte dit så mycket. Ibland saknar jag att inte ha en pappa som finns där. Men min tröst är min mamma. Och så klart mina kompisar.
– Jag kommer ihåg hur min pappa varje vardag brukade komma hem efter jobbet och vara så glad över att ha slutat. När jag eller någon annan hade öppnat dörren så stod han där i sina jobbarkläder och såg glad ut, det kommer jag aldrig att glömma.
Isak Rimfors 14 år
– I början fortsatte dom att dela på lägenheten. Jag och min äldre bror bodde kvar hela tiden, medan mamma och pappa turades om att bo med oss. När pappa var hemma bodde mamma i en kolonistuga, och när mamma var hemma bodde pappa hos en kompis.
– Men sen flyttade de till varsin lägenhet och vi började bo varannan vecka. Det kan uppstå en del lustiga situationer när man flyttar emellan med alla saker. Förut hade jag råttor som husdjur. Jag brukade bära dem innanför tröjan om jag skulle någonstans. En gång på tunnelbanan, när jag skulle från mamma till pappa så höll de på att krypa ut ur tröjan. Jag fick verkligen kämpa för att hålla i dem så att de inte skulle rymma ut i vagnen och skrämma slag på folk.
– Nu ska mamma snart flytta ut på landet och då kommer jag mest att bo kvar hos pappa i stan.
Gustav Magnusson 16 år
– För fem år sedan bestämde sig mina föräldrar att skilja sig. De hade varit gifta i 28 år. Pappa skulle flytta med jobbet till Paris och jag fick välja om jag skulle följa med. Jag har ju alla mina kompisar och skolan här, så jag stannade. Pappa kommer till Stockholm flera gånger i månaden och då ses vi. Om jag träffar en tjej jag vill leva med kommer jag absolut att gifta mig och jag hoppas att vi får barn också.
Frida Lantz-Bergqvist 15 år
– Mina föräldrar skilde sig för fyra år sedan. Nu har det precis blivit så att jag bor hos mamma. Det blev så tungt att flytta runt och de bodde ganska långt ifrån varandra. Jag glömde alltid mina träningskläder hos pappa haha. Vet inte hur många gånger jag fått åka ut till honom i Hagsätra och tillbaka bara för att hämta dem.
– I början hade jag dåligt samvete för att jag valde att bo hos mamma. Men det blev enklast, hon bor närmast skolan också. Min storebror bor också hos mamma, men min lillebror bor varannan vecka.
Ronas Lindh 15 år
– Jag har bott varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa sedan jag var 3 år. Jag minns inget annat. Det är ok, jag tänker inte så mycket på det, jag har ju min fotboll. Min bror som är 18 bor också varannan vecka. Vi byter alltid på måndagar. Det enda som är jobbigt är när jag glömmer mina fotbollsskor hos den jag inte bor hos just då.
FLERA AV CITATEN KOMMER FRÅN RÄDDA BARNENS UNGDOMSSAJT EFFEKT. DÄR FINNS MYCKET MER ATT LÄSA OM SKILSMÄSSOR OCH ANNAT: www.effekt.rb.se/skilja
Filippa 16 år: JAG HAR INTE så mycket att jämföra med, efter tio år som jojjo-barn, förutom några av mina kompisars liv förstås. Det som slår mig när jag leker med tanken på att leva ett typiskt Svenssonliv med EN familj, ETT hus och i EN och samma stad är att jag skulle bli väldigt uttråkad av att leva i samma miljö varenda dag, trampa runt i samma rum, sova i samma säng äta vid samma bord. Fan va tråkigt det låter, men vad vet jag?
Antonia 14 år: JAG BOR MEST hos pappa, förut hade jag dålig kontakt med mamma men den blir bara bättre och bättre. Pappa och jag kompletterar varandra bra fast han har svårt att förstå mig ibland. Då är mamma oftast bättre.
Felicia 13 år: JAG TRÄFFAR ALDRIG min pappa. Han har ju aldrig tid för mig eller min bror. Nu ringer han inte heller längre, ibland undrar jag om han kommer ihåg att vi finns och sitter här och tänker på honom. Det är jättetråkigt att han inte hör av sig längre. Jag ringer jätteofta men så kan jag inte prata så länge för någon annan ska snacka i telefonen, eller nåt annat hinder så säger jag till honom att ringa mig imorgon, men han ringer inte. Jag menar, han har inte alzheimers. Ofta önskar jag att min pappa kunde höra av sig, inte för något särkskilt utan bara snacka med en, fråga hur det går med killarna, skolan eller vännerna. Men det händer inte. Jag blir så himla deppad.
Dag 15 år: STYVFÖRÄLDRAR LÅTER SOM elaka styvmor i en saga. Jag kallar dem ingetsärskilt, mammas nya sambo kallar jag bara Göran och pappa har en tjej nu som verkligen inte känns som styvmor, hon heter samma namn som mamma och är rätt knäpp men ändå sjyst. Det värsta är när Göran ska leka pappa till mig, jag blir skitsur när han går med till föräldramöte och sånt.
Sofie 14 år: JAG HATAR MIN pappas sambo hon är en jävla apa det enda hon har gjort är att förstöra allt som var bra mellan pappa och mig och min bror. Det enda hon snackar om är att vi inte har städat och musiken är för hög volym och pappa säger ingenting, han bara ser på och suckar. Varför ska hon bestämma över oss, vi är inte hennes barn. När hon får barn som de snart ska få undrar jag om hon kommer vara likadan mot den, det är inte så kul att få ett syskon när man hatar mamman.
Agnes 12 år: JA TYCKER DE e ok… min styvpappa e snäll, hans barn oxå… men ja tycker att om barnen inte trivs med styvfamiljen, så får faktiskt mamman/pappan skilja sig från styvpappan/mamman… dom kan ju fortsätta träffas… men om man trivs så e de ju bra.