Min egen historia: Tysta flickans dagbok
Maria säger att hon har så mycket inom sig som vill komma ut. Men hon vet inte riktigt hur. Det är därför hon skriver. Om självförtroende, blyghet och att vara den där tysta tjejen, som inte alltid vågar stå upp för sig själv. Det här är Marias egen historia.
25/8 - 08
Jag önskar att jag aldrig hade gått till matsalen i dag. Kommer in, ingen där som jag känner, så självklart blir jag tvungen att sätta mig bredvid de enda bekanta jag ser, killarna i matte B-gruppen. Och självklart börjar tankarna att surra som en bisvärm i mitt huvud. ”Nu måste jag vara häftig, måste vara trevlig, göra ett bra intryck.”
Försöker se oberörd och avslappnad ut, försöker ta fram mitt bästa jag. Söker ögonkontakt med killen i min biologigrupp som jag känner lite i alla fall. Tar ett djupt andetag och börjar sedan gå. Jag kommer fram till bordet. De ser mig nu och jag får fram ett ganska svagt: Hej, kan jag sitta här?
Skam. ”Jag borde ha sagt det högre.” Följden på den tanken blir att jag skrattar osäkert och slår mig ner. Stolen skrapar högt i golvet. ”Fuck.”
De pratar om lite vad som helst, men inget jag känner igen. Det är svårt att flika in något. Jag är tyst. Fast jag brukar ha saker att säga. Jag tänker att allt jag säger kommer att låta töntigt i deras öron. Jag kommer säkert att prata för tyst, darrande, fel tonfall och så att ingen fattar vad jag menar. Men jag gör ett försök. Det blir ju ännu pinsammare att bara sitta här.
– Så äcklig mat det är i dag, säger jag.
En av killarna tittar upp från sin tallrik. Han instämmer. Det var faktiskt riktigt äcklig mat i dag. Gårdagens potatis med någon slemmig fisk. ”Ett poäng till mig” tänker jag. Känner mig stolt. Jag är visst inte helt störd i alla fall.
Sen fortsätter pratet. Den stora matsalsklockan tickar vidare ovanför mattanterna. Jag sitter mest och uppmärksammar hur jag själv beter mig. Ler deltagande åt något som sägs, flikar in något litet ibland. Men jag är stel eftersom jag är så rädd för att klanta till mig. Jag undrar vad de tycker om mig. Jag tänker att de tänker att jag är en tyst typ som gillar att bara sitta och äta min mat. De andra verkar inte vara så intresserade av mig.
Och så händer det. Kanske för att jag är så nervig. En potatis glider ner från min gaffel och lägger sig på bordet. Killen mitt emot kollar konstigt på mig. Den blicken. Ingen säger något om potatisen. Pratet går vidare. Men blicken finns kvar i mig. ”Han tycker säkert jag är stel och jobbig. Jag är helt enkelt störd.”
27/8-08
Har inte lärt mig att stå upp för mig själv. Ännu. Tänker för mycket på vad folk tycker och tänker om mig. Men hur gör man? Ska jag säga ”sakta i backarna, vad är det du tänker om mig? Jag ser att du tycker att jag är störd... men vet du, det är jag inte!”
Det händer om och om igen, att jag säger saker, planerade saker som inte kommer ut naturligt. Reaktionerna är osäkra och förvirrade. Jag måste känna djupt i mitt hjärta att jag är värdefull. För allt vad jag känner om mig själv lyser ut genom mina ögon. Var är min säkerhet när
du ger mig pikar?
din blick glider undan för att den inte orkar möta en svag typ? (En sån som jag är ibland.)
du tänker att man inte behöver vänta på mig när alla ska gå?
du inte känner för att lyssna?
du vägrar tro att jag är normal, bara för att du slipper undra hur jag mår då?
4/9-08
Där går han. Där går hon. Ska jag gå fram och säga ”hej”? Jag går genom vardagen. Möter en del potentiella kontakter. Men minns hur jag klantat mig tidigare. Hur jag betett mig osäkert och fånigt. Jag vill inte utsätta mig för den förnedringen igen. Så jag aktar mig. Spänd. En ansträngd flimrande puls. Ögon som flackar, hjärtat som klappar.
Här går jag, här går jag och där går dom. Dom. Det är som om jag gett upp. De vägrar tro på någon som inte vågar tro på sig själv. Det är en cirkus det här. Men var gick det egentligen snett? Brist på insikt om det egna värdet. En ständig kamp om att vara högst.
5/9-08
Innan lektion och vi väntar. Och vi spelar, med varandra, mot varandra. Karin knackar med en penna mot väggen. Hon skrattar och har väldigt snyggt hår. Det lyser om henne och vi vill alla vara hennes vän. Lyckligt lottade Lisa som står bredvid och får hennes kärlek. Karin hon skrattar med Lisa, de skrattar tillsammans. De verkar ha roligt och jag kollar på. Undrar varför inte jag har den där nära kontakten med någon. Skulle kännas så skönt att ha någon. För att ”ha någon” är lika med ”va någon”.
Vi snackar om doftljus, Mia skrek just ut sin glädje över sitt nya doftljus som luktar pepparkaka. Jag inflikar lite här och var i samtalet men alla tycks vilja hålla blicken ifrån mig. Vad gör jag för fel? Det är ju fel på mig. Ingen vill ju märka att jag också är här.
Jag har en klump i magen som kom tidigare på dagen. När vi var på väg mot mattesalen. Vi gick just förbi toaletterna. Det luktade svagt av urin. Jag gick bakom de andra. Mias och Karins ryggtavlor framför mig. Karin som hade fått kommentarer om sitt snygga hår, hela dagen. Nu är det alltså sent på dagen och vi står här innan sista lektionen. Alla småhändelser under dagen har bara haft negativ inverkan på mig. Jag känner mig nu så desperat eft er uppmärksamhet att allt blir fel. Hela jag verkar ju vara fel. Enligt dem. De lyssnar inte på mig.
Jag tänker på vad jag utstrålar: Att jag inte tycker mig ha rätt i det jag säger. Att jag säger saker bara för att jag tror att jag måste. För att få kärlek. För att jag vill hävda mig. Tänker inte ens på om det jag säger är intressant. Och kanske är de också trötta. Eller så tycker de att jag är jobbig.
12/9 -08
Ja, jag har testat. Ibland vet jag hur man gör. Ja, jag kan bli en tiopoängare. Jag vet det. Men sen när jag kommer hem är känslan av uppskattning borta. Även
efter den perfekta dagen kan jag må piss efteråt. För i mitt hjärta känner jag inte att jag är lika värdefull som alla andra. Och jag kan skylla på omgivningen. För folk är ju inte alltid snälla.
Men det hjälper inte mig att skylla på andra. Jag måste fokusera på vad jag själv kan göra. För att mitt liv ska vara i gemenskap med andra. Mitt liv, så som jag vill. Först var jag ett offer. Men jag vill inte längre, nu vill jag vara aktör.
Maria är 17 år. Hon heter egentligen något annat. Men hon vill vara anonym, för att våga skriva precis som hon tänker och tycker.