Ingen ville vara med mig
Dörren stängdes framför näsan på Madde. Innanför satt Frida och de andra tjejerna. I kapprummet stod Madde ensam kvar. I dag är Frida och Madde goda vänner.
Frida Lindquist är lugn och eftertänksam. Madeleine Thorell är energisk. Hon skrattar högt och massor av smarta ord bubblar ur munnen på henne. Tjejerna sitter hemma i Maddes kök. Som så många gånger förr. De har känt varandra sen femman. Varit vänner sen åttan.
Innan de blev kompisar kände sig Madde utfryst och mobbad. Frida var en av dem som inte lät Madde vara med. En av dem som hörde klasskompisar säga taskiga saker, utan att säga ifrån. Tjejerna bläddrar i gamla skolkataloger.
– Det här är från sjuan, säger Madde och pekar på sig själv. En allvarlig, smal tjej som står näst längst ut till höger. Axlarna är uppdragna och hon ser yngre ut. Men det går inte ta miste. Visst är det samma person. Och ändå inte.
I sjuan trodde Madde att hon alltid skulle vara ensam. Hon hade aldrig haft en vän eller känt gemenskap med andra i skolan.
– Ingen ville vara med mig. Om vi hade grupparbete blev jag över. På rasterna fick jag vandra mellan kompisgängen.
Frida däremot, hade sina fasta kompisar. De var fyra tjejer som hängde ihop. Där hade hon sin trygghet. Frida minns inte att hon tänkte på Madde som utanför.
– I trean, innan vi började i samma klass, passerade jag dig i korridoren. Du hade just vunnit skolans Lilla melodifestival, säger Frida och skrattar. Du mimade till Britney Spears. Madde nickar.
– Du stod där i korridoren omringad av människor, fortsätter Frida. Jag tänkte: Shit. Där står hon och blir beundrad.
– Men egentligen retades de, minns Madde. De sa att jag snott deras danssteg.
Rasterna i skolan var särskilt jobbiga för Madde. Hon skyndade över de öppna ytorna i uppehållsrummet. Slog ner blicken för att inte glåporden skulle börja hagla.
– Tjejerna sa inget rakt ut, säger Madde, men det fanns en underton ”Vi vill inte vara med dig. Du är jobbig”.
– Och jag var kanske jobbig, fortsätter Madde. Jag har alltid varit en sådan som vill synas.
På kvällarna fantiserade hon om hur livet skulle vara om hon hade kompisar. Hon drömde om små saker, som att någon skulle fråga om de skulle ses efter skolan. Men det skulle ta nästan halva högstadiet innan det blev verklighet.
– I sjuan kom min inre vändpunkt, säger Madde. Jag bestämde mig för att skaffa vänner.
Madde började hänga efter Frida och hennes tre kompisar.
– De var lite mitt emellan. Inga modeinriktade eller populära tjejer. Men de hade attityd, minns Madde. De andra tjejerna i klassen kunde vara sura på varandra i veckor, för småsaker.
Det hade Madde lagt märke till. Men Fridas gäng verkade trygga med varandra. De hade det som Madde ville ha: sammanhållning och gemenskap.
– Var de än gick, gick jag efter, minns Madde. Varje rast tog de ett grupprum där de pratade och umgicks. Jag försökte hänga med in men innan jag hann fram, låste de dörren.
Madde stod kvar utanför och ryckte i dörrhandtaget.
– Om de inte släppte in mig satt jag i kapprummet hela rasten, berättar Madde. Ibland, om jag mådde riktig dåligt, gick jag in på toaletten och grät.
– Jag förstod inte hur ensam du var. Frida vänder sig mot Madde. Jag kände inte dig men du spelade ju fotboll och verkade glad.
Frida och hennes tre kompisar var nöjda i sin lilla grupp och tyckte det var jobbigt att Madde försökte tränga sig på.
– Det är okej att hon är med oss ibland, men måste hon vara med oss hela tiden, minns Frida att de sa.
För Madde var det arbetsamt att hänga efter. Det gällde att ta på sig jackan snabbt för att hinna med när de andra gick till matsalen. Hamna bredvid dem i kön. Få plats vid samma bord.
– En gång satt jag med en större grupp i matsalen. Alla hade ätit klart förutom jag och en annan tjej. När den andra tjejen hade ätit upp gick alla.
Madde satt kvar. Hon böjde ner huvudet och tårarna trängde fram. Senare släpade hon sig upp för backen från matsalen till skolbyggnaden. Försenad och med ett leende på läpparna klev hon in i klassrummet. Hon spelade sprallig och glad. Inuti var det svart.
Madde fortsatte hela sjuan att springa efter Frida och de andra. Ibland fick hon sitta med i grupprummet. Då försökte hon säga saker som visade att hon var någon att lita på.
– En gång berättade jag om killen jag gillade, minns Madde. Och det berättade en av tjejerna direkt för honom.
Madde minns svikna förtroenden, att tjejerna gaddade ihop sig. Sa taskiga saker. Hon fick höra att hennes kläder var fula.
– Vi kunde vara riktigt råa mot alla faktiskt, berättar Frida. Vi som kände varandra uppfattade det som skojbråk.
Men för Madde var det allvar. Madde har ett glasklart minne av en händelse när det vände. Det var på höstterminen i åttan. Frida hade sagt en sak till Madde i förtroende. Madde hade inte fört det vidare. Så en dag i klassrummet sa Frida"Madde, du kan väl sitta vid mig?". En liten mening, och hjärtat slog volter i Maddes bröst.
– Minns du det, Frida? frågar Madde.
Frida skrattar till och rycker på axlarna:
– Jag minns inte något speciellt tillfälle. Men vi hade lärt känna dig och jag började väl tycka om dig …
Långsamt blev glåporden och ensamheten historia. Madde fick vara med i gemenskapen. Men sorgen efter alla år av utfrysning och mobbning hade satt sig i kroppen. Och en dag på vårterminen i nian tog det stopp. Plötsligt orkade Madde inte skriva färdigt orden på papperet.
– Jag skrev fel och så orkade jag inte sudda. Jag bara grät, minns Madde.
Hon fick hjälp hem av skolans kurator. Madde hade en stor vit jacka som hon inte ville ta av sig. Den var hennes enda trygghet när allt rasade. Madde och kuratorn pratade i timmar.
– Du behöver prata med dina föräldrar, sa kuratorn.
– Men jag har ju inte sagt något till dem, sa Madde.
– Då är det på tiden att du gör det, sa kuratorn.
Madde började berätta för sina föräldrar och tillsammans gick de till en psykolog. Där lärde sig Madde något som förändrade hennes liv.
– Jag förstod att jag själv måste ta i tu med saker. Jag måste berätta vilka behov jag har. Jag måste ge andra människor en chans att förstå hur jag vill ha det.
När Madde berättade för Frida om hur hon haft det blev Frida förvånad. Hon hade blundat för att den hårda stilen i gänget gjort Madde illa. Madde hade ju spelat oberörd och Frida hade gått på det.
– Jag fick dåligt samvete när jag förstod, säger Frida. Jag var ju aldrig den som var värst. Men jag är inte oskyldig. Jag satte aldrig stopp.
Både Frida och Madde tycker att livet förändrades efter nian. Då brukade de ofta ses efter skolan. De höll till i köket. Pratade, lagade mat eller bakade. Det gör de inte så ofta längre. De är fortfarande bra kompisar men ses mest på loven. Frida går sam-språk på gymnasiet. Madde har valt estet-teater.
– Där får jag göra det jag älskar, säger Madde. Synas och höras.
Här kan du LYSSNA på delar av intervjun med Madde och Frida.