Krönika: Orden räckte till
Jag sa till honom ”Det är bara dig jag vill ha ikväll, alla andra här är helt ointressanta”.
Sen gick jag rakt in i folkmassan på dansgolvet. Jag vågade inte se på honom. Om han svarade så hörde jag det inte, jag var helt paralyserad. Egentligen var han inte speciellt vacker heller. Vi kan kalla honom för vad som helst, det spelar ingen roll, eftersom det var jag som tog kontakt, inte han. Mitt hjärta växte.
När vi till slut sågs igen lite senare förstod jag att jag inte kunde få honom, hur jag än gjorde. Vi började snacka och han berättade om sina föräldrar, att de hade svårt att acceptera hans läggning, att han pluggade socialvetenskap, att han funderade på att bli munk, att han inte hade någon pojkvän. Han sa att han tyckte om mig, men han ville inte gå någon annanstans och prata, vi kunde ju prata här och nu, utan att öppna bröstkorgen och visa det allra innersta, jag trodde väl ändå inte att han var en sån kille?
Sedan sa jag något som jag inte ens kommer ihåg och han pekade på sina ögon och slutade le. Per automatik tog jag hans hand och sa ”Vi drar nu, vi kan inte stanna här och gråta bland alla människor under stroboskop och neon”.
Jag ledde honom upp för trappan, ut, till höger, en gata upp, vänster och till slut hittade vi en trottoarkant som såg bra ut. Han såg aldrig hur mycket jag log. Han grät. Han satt helt tyst och grät. Jag pratade, ännu en gång per automatik. Om döden, om livet, om vänner, om gud, om bögar.
Som en flod rann hela mitt liv ut ur mig, utan att jag kände det eller ens kontrollerade det. I strömmen av alla ord som vällde ut ur min mun, i hopp om att så utförligt som möjligt beskriva vem jag var, kom jag på mig själv med att tänka på varför jag var där. Med honom, på en trottoarkant i Paris, tre kvarter från det värsta dansgolvet jag varit på i hela mitt liv: Jag tog kontakt.