Varför finns det beslut?
Det förvånar mig fortfarande hur livet faktiskt går förbi en, kör om en och till och med kör över en.
TÄNK PÅ ALLA de dagar när man suttit där i dagiskorridoren och kämpat för att få i foten i rätt sko. Så när man tyckte att man hade lyckats, fick man höra att det ändå var fel sko på fel fot. Eller i senare ålder när man tror att man blivit jättestor och kladdar ner hela sin vägg med krita för att man tycker att det är jättefint. Tills nu när man vet vilken fot skorna ska sitta på och att det ser fruktansvärt ut om man målar ner sin vägg med krita.
När man är 15 år och ska ta ett av de största besluten i sitt liv, om inte ett av de viktigaste, vill man vara så där liten igen. Hur ska JAG 15 år bara så där klara av att bestämma vad jag vill bli när jag blir stor? Jag vill fortfarande ha prinsessklänningar på mig, och visst skulle ingen hindra mig. Men hur mycket man än skryter om att man inte vill vara som alla andra, så vill man inte få ett sådant rykte, i alla fall inte jag.
OM JAG FICK BESTÄMMA så skulle inga behöva bli äldre än dom vill. Tänk när jag sitter där hemma med småbarn och en man och faktiskt blivit något, då kommer jag att känna mig stolt. Men just nu känner jag mig inte alls stolt över mig själv, jag känner mig bara osäker. Varför måste man vara 15 år och bestämma något sådant här? Dom flesta som är 25 vet ju inte ens vad dom vill bli egentligen. Jag vill fortfarande att mamma ska hjälpa mig att sätta på mig skorna och hjälpa mig med läxorna. Jag vill inte börja jobba och ta ansvar. Jag vill ligga hemma i ett stökigt rum med en massa äckliga kaffekoppar överallt.
Jag mår bara illa när jag tänker på att jag ska ha familj, jobb och en framtid. Samtidigt som jag tycker att det låter enormt tufft att skryta om att ”ja, då ska jag ha en helt rosa lägenhet, FF, fester, slippa städa och bara spela hög musik.” Fast där ljög jag för mig själv och för alla som hade lyssnat eftersom jag vet att det aldrig kommer att bli så. Jag kanske kommer ha det så fram tills jag blir 30, sen kommer jag vara tvungen att ändra på det med, för då är det nya beslut som ska tas. Jag vet, jag känner i tårna att jag kommer bli så där hemsk, börja städa ordentligt, laga ordentlig mat, vara praktiskt sagt ordentlig i resten av mitt liv, äta vuxen mat … bara det skrämmer mig.
GIFT DIG, gift dig, gift dig, sådana ord kommer nog bevaras i mitt huvud tills jag en dag gift mig. Varför? Mest av allt skulle jag vilja göra uppror och bestämma att nu slipper alla tonåringar bestämma själva, vi väntar tills vi blir trettiofem eller så ligger vi bara kvar i våra stökiga rum. Men hur skulle det se ut?
Jag tror jag lärt mig lite på vägen i alla fall. Hela livet kommer man att få ta beslut, antingen man vill eller inte. Det är en del av livet, förstår jag. Men även om ett gymnasium är en skola, början på en ny framtid, så skrämmer det ihjäl mig! Man får ju hjälp hela vägen ut men det jobbigaste är att man måste tänka och lösa problemen själv.
Om tio år kommer jag inte att förstå att jag var så här rädd för att bestämma mig för vad jag skulle utbilda mig till.