Idol - vem vill bli det?
Svår fråga! Men jag tror att de flesta någon gång har tänkt tanken, även jag. Därför tog jag och några kompisar vårt goda humör med oss till Göteborg för att både prova lyckan och få uppleva detta fenomen.
Vi stod i kö från fyra på natten, till klockan nio innan vi ens släpptes in. (Måste ändå sägas att vi var bland dom 50 första in). Stämningen i kön var bättre än vad jag hade vågat hoppats på. Alla sjöng, spelade och pratade med varandra. Jag såg faktiskt ingen som sov, även om de flesta hade sovsäckar med sig. Efter insläppet klockan nio var det full rulle framåt. De som jobbade med programmet ropade upp nummer efter nummer i oändlighet. För varje nummer som ropades upp såg man människor skrika, skratta, krama sina vänner och nervöst gå till samlingssalen. Alla tittade stressat på varandra och sa: ”Jag kommer aldrig klara det, jag kommer inte gå vidare, fan vad nervös jag är”. Likaså jag. Skillnaden mellan mitt gäng och många andra var att vi verkligen bara var där för att se hur allt gick till, uppleva allt, möta människor, ha roligt.
Till slut är det min tur att sjunga och jag har bestämt mig för att sjunga en egen låt – för att jag inte vill att någon ska märka om jag sjunger fel. Inne i det lilla rummet sitter en enda person och kallpratar lite och ber mig sedan att sätta igång. Jag sjunger hela låten och glömmer, tro’t eller ej, inte bort min text. Bara det var jag stolt över. Sedan läser hon från mina papper och säger ”ser här på dina speciella egenskaper att du kan härma Kalle Anka, stämmer det?” Nervös som jag är, säger jag ”Ja…” och börjar låta som en anka! Hon skrattar otroligt mycket och säger sedan: ”Grattis, du går vidare!” Jag antog att det var på grund av min unika talang och inte min sång. Men det gjorde mig ingenting, för nu visste jag att nästa stopp skulle bli inför dödens jury. Det var 1000 som sökte första dagen och dom tog ut 200 som skulle få sjunga för den riktiga juryn (så alla som var med i TV under IDOL har alltså redan gått vidare en gång).
Vi samlades klockan nio på morgonen och det var kameror överallt. Programledarna var otroligt trevliga och gick runt och lugnade allihop. Ingen var tyst, utan alla satt och sjöng. Antingen ensamma eller i grupp. Det fanns ett biktbås som man skulle gå till innan man blev inkallad och berätta varför just man själv skulle gå vidare, det var riktigt svårt. Jag pladdrade på om att jag sjöng hellre än bra, men att jag kunde bjuda på mig själv. Sedan när mitt nummer ropades upp tillsammans med tio andra, så satte vi oss i ett kontrollrum. Vi fick inte prata, äta, dricka, gå på toaletten eller något sådant eftersom programledarna fanns där inne och tv-teamet filmade alla som gick ut och in från juryrummet.
Man blev rätt nervös när man satt där, för man kunde höra alla som sjöng inne hos juryn och när dom kom ut grät dom flesta. Man fick höra kommentarerna som dom fått, som tex: ”du är klädd i vitt, men för oss är du helt beige”, ”du är 37 och har fortfarande inte lärt dig att sjunga!”, ”att lyssna på dig är som att ligga på en soffa och ta valium, för du är så jävla tråkig”. Självklart visades inte just dom kommentarerna på TV sen …
Sen var det min tur. Snacka om att ha blivit ”peppad” under denna timme! Bara hört elaka kommentarer, inte fått prata eller dricka vatten, men glad och nervös som jag var gick jag in dit. Juryn såg ut precis som vanligt och småpratade lite med mig men jag kommer inte ihåg vad dom sa. Sen sjöng jag och efter ett tag avbröt Peter Swartling mig och sa: ”Fortsätt skriva eget material men be någon annan sjunga det!”. Så gick det med den karriären.
Men, som ni ser, det onda öppnar en väg till det goda och jag ångrar inte att jag var med. Det var en rolig och galen erfarenhet.