Novell: Bekännelser
Jag trodde nog faktiskt att det skulle bli något av det hela. Sen avslöjade jag att jag älskade dig. Men du kände inte detsamma. Allt var över. Trodde du, och de andra. Men fast jag försökte glömma dig, din karakteristiska näsa, dina bruna ögon, ditt lite stela sätt att gå, kunde jag inte. Jag kunde inte glömma.
Det är så länge sen nu. Det var aldrig något, det är nog det som är det värsta. Att jag saknar något så mycket fastän det egentligen inte har hänt. Varje kväll ligger jag med öppna ögon, tittar upp i taket och försöker sova. Jag kan ligga på min säng och bara tänka. Tänka på hur det hade varit om det hade blivit något och tänka på dina nästan äckligt vackra ögon. Bruna ögon, jag har kommit på att jag älskar bruna ögon. Historien om dig och mig var mest ett skämt för andra. Folk trodde att jag skojade. Jag var nog för ärlig. Man ska kanske inte säga rakt ut vad man känner? Vad jag kände, och kanske känner, är att jag faktiskt älskar dig. Och det är omöjligt.
Jag hade M efter dig, som jag egentligen aldrig hade. Någon vecka efter att jag sa till dig att jag inte kände något för dig längre, hade jag M. Jag försökte ljuga bort mina känslor. Jag trodde på det själv och när M kramade mig första gången, trodde jag nog det var kärlek. Det kanske det var också, vem fan vet vad kärlek är? M och jag var som skapta för varandra. Vi kysstes i skolan när vi träffades, lyssnade på samma musik och hade samma klädstil. Jag har kommit på att lyckan inte är att hitta den som är så lik mig som möjligt. Jag har kommit på att jag vill hitta nya sidor hos människor, sidor som jag inte har själv. M och jag skulle nog passa bättre som kompisar, men M blir fortfarande nervös och kanske generad när vi träffas. Det har gått en hel sommar, och ännu längre nu. I vintras var det dig, och dina bruna ögon, jag var glatt förälskad i. Nu har allt övergått till en sorg och jag har börjat tänka tankar som: ”hur skulle det ha varit om jag aldrig sagt det där till dig den där dagen vi hade julpyssel?”
Du, med dina bruna och snobbiga ögon, är riktigt självisk på något sätt. Jag är också självisk, ett riktigt ego. Det märks mer om tjejer är själviska, än om killar är det. Man är mer van vid att killar tar för sig och tycker att de är bäst. Jag har nog fått det av mina två
bröder.
När du gav den röda rosen som jag gav dig, till en av dina kompisar, då brast alltihop. Det var då jag började lära känna M. M sa att du, med din stora, vackra näsa, var dum, ego och en dålig förlorare. M sa mycket och jag höll med. Jag var taskig mot dig, sa saker om ditt utseende. Många tycker att du är ful, men jag tycker att du är världens vackraste människa, med dina chokladbruna ögon. Jag sa förlåt många gånger för vad jag sagt. Jag sa nog förlåt femtio gånger och jag menade det alla gånger. Du sa förlåt en gång. Du sa förlåt för att du tittat bort, flytt från mig, skrattat åt mig, gett bort rosen.
Du sa att jag var modig. Jag sa tack, och jag trodde vi var vänner, men sen blev allt dåligt igen. Jag gjorde slut med M och eftersom du är hans kompis sa ni att det var dålig stil. Ni tittade bort igen när jag kom i korridoren, pekade på mig och skrattade.
Du verkar som en riktig skitstövel och det var du nog också. Jag menar inte att du ska gå fram och titta mig i ögonen och kyssa mig eller något i den stilen. Jag vill bara att du ska acceptera mig. Jag vet att du har henne nu. Eller har och har, du kommer aldrig att få henne. Men du älskar henne över allt annat, och jag kan inte klandra dig. Jag tror jag vet hur det känns.