Kärlek som kärlek
”Kärlek som kärlek” sa hon och fortsatte diska tallrikar med snabba rörelser. Jag var 10 år och hade nyss frågat min mamma om Jonas Gardell och Mark Levengood verkligen kunde vara ihop, de var ju två killar.
Mamma var ju kär i pappa och Josefin älskade Joakim. Hon svarade att det också var kärlek och helt naturligt.
Nu idag undrar jag varför man som liten litade på föräldrarna vad de än sa. De var ens egen ordbok och man trodde att de visste allt. Sen kom man i tonåren och tyckte tvärtemot, skulle hela tiden gå sin egen väg. Men innerst inne visste man ändå att föräldrarna hade rätt.
Men nåja, tillbaks till den dagen då jag frågade mamma om homosexualitet var en sjukdom. Hon svarade nej och jag trodde på henne som jag alltid hade gjort.
Men redan två år senare visade det sig att hon hade fel. Genom kompisar och killar fick man höra om bögar som knullade varandra i röven, lesbiska tjejer som inte rakade sig under armarna och putade med rumporna åt killarnas håll för att verka sexiga. Man blev hela tiden påmind om hur äckligt, onaturligt och sjukt det var att vara homosexuell. Jag vara bara en i mängden och höll med. Jag kände ingen bög och hade aldrig ens träffat någon, så jag struntade i att tycka något och lät andra göra det åt mig.
Första gången jag mötte henne var hon 15 år, hade blå jacka och gröna gummistövlar.
Jag var 14 år, vilsen och ensam på ett läger i norra Sverige. Jag ville aldrig åka på det där lägret, som var till för att skaffa vänner. Men mina föräldrar skulle åka utomlands och jag fick inte stanna hemma själv.
Nu var det ju så att jag inte alls ville vara på det där lägret, så när alla samlades för att titta på film i matsalen sprang jag ut i skogen för att få vara för mig själv. Jag var mitt uppe i att räkna kottar när hon satte sig bredvid mig.
Hon var en sån där person som pratar på utan att vänta på svar och som alltid säger vad hon tänker. Carro hette hon förresten, och hon visste redan mitt namn.
Vi blev vänner direkt fastän vi egentligen var varandras motsatser. Det var kanske det som gjorde det hela mycket roligare, att träffa en person som hade andra åsikter och tankar än man var van vid.
Carro var den mest underbara person jag någonsin träffat och hon förändrade mitt liv. Jag kände mig glad i hela kroppen och blev svettig i fingertopparna när hon rörde vid mig.
När sommaren tog slut och vi var tvungna att skiljas åt grät vi floder av tårar och lovade varann att alltid vara vänner.
När jag väl var hemma igen var allt som förr. Samma gamla kompisar och tråkiga skollektioner. Jag blev 15 år och bara mindre och mindre intresserad av killar, medan mina kompisar älskade dem över allt annat.
I slutet av hösten hade jag helt slutat tittat på killar. Jag började känna mig annorlunda och konstig. Vad var det för fel på mig? Dag ut och dag in kämpade jag med mina tankar.
Flera gånger tvingade jag mig själv att strula med killar, bara för att verka normal.
Egentligen hade jag ingen lust och äcklades bara av mig själv. Jag förstod aldrig vad det var för fel på mig. Inte förrän en kväll när jag var ensam hemma och telefonen ringde.
Mitt hjärta hoppade tiotusen meter upp i luften och fjärilarna i magen virvlade sönder mina inre organ. Aldrig hade hennes namn klingat så vackert och aldrig hade jag känt så här för någon.
Carro hade fått tag på mitt telefonnummer av en slump och tagit mod till sig och ringt. Vi hade inte träffats eller pratat på nästan ett år. När jag hörde henne prata om våra gamla minnen blev jag påmind om hur mycket jag saknade henne, vilket hål i hjärtat det var utan henne vid min sida och hur hela min kropp värkte av att inte hålla hennes hand. Hon ville träffa mig och hade redan beställt tågbiljett. I just det ögonblicket trodde jag inte att jag kunde bli lyckligare.
Det var nog inte förrän på natten när jag låg i min säng som jag förstod. Först vågade jag inte tro att det var sant, men sedan kunde jag inte lura mig själv längre. Jag hade nog fattat det för länge sedan egentligen, men jag ville inte förstå och försökte hela tiden omvända mig själv. Men när jag låg där i mörkret med månen som åskådare utanför mitt fönster sa jag det högt till mig själv: ”Jag är homosexuell”.
Då började jag förstå, lesbisk är inte lika med hår under armarna eller bara sex med en tjej. Det handlar om kärlek till en människa, om att tycka om någon av samma kön.
Jag ser ut som alla andra, tycker om att göra samma saker och beter mig likadant.
Jag älskar bara en tjej.
Min mamma hade rätt. ”Kärlek som kärlek”.