Krönika: Sluta vänta på att han ska ringa
Jag beslutade mig för att skriva den här texten när jag, tro det eller ej, efter dagar och nätter av intensivt hjärnarbete, till slut stoppade fingrarna i halsen och sa att nu är det nog.
Satt på golvet i badrummet gjorde jag, betraktade min spya där den skvalpade upp och ner och blandade sig med toavattnet. Det var länge sedan jag spydde, tio år sen kanske, men nu var det dags och det kändes sjukt bra att få göra det. Tro nu inte att jag har ätstörningar. Jag var liksom bara tvungen att få det ur mig.
Telefonen mottog ett sms i rummet intill och jag reste mig och spolade. Låter säkert klyschigt men jag kände mig renad djupt in i själen. Nu var det nog, det var nog! Alla spekulationer, alla samtal med tjejkompisarna, alla ”men det kan ju faktiskt finnas en anledning till att han inte ringt”– konversationer. De var över nu. Aldrig mer.
Jag öppnade toadörren, plockade upp mobilen ur väskan i hallen. Hans namn lyste och brände min själ som så många gånger förr. Jag la telefonen åt sidan och satte på en blandad skiva med pepplåtar och började tänka.
Jag träffade honom på sommaren och blev väl förälskad. Inte överdrivet förälskad i och för sig. Det var när han började försvinna, när sms:en inte rullade in varje dag, som jag började bli besatt. Jag blir besatt av killar. Men jag lovar, det är slut med det nu.
I alla fall; när jag inte visste med säkerhet att han fanns där, så började jag fiska efter omtanke. Till slut blev varje steg jag tog ett försök att få omtanke. Varje fint ord fick mig att överleva, men jag kunde inte leva på det länge, behövde påfyllning så fort som möjligt. Det händer varenda gång jag blir kär, jag behöver inte ens vara kär för att det ska bli så. Det är en sjukdom. Den är farlig, stoppar man inte fingrarna i halsen en dag och säger att nu är det nog, så kan den föra en till dårhuset.
Snälla tro mig, det är allvar. Det finns de som skulle vilja ha dig precis som du är och aldrig göra dig osäker. Så varför välja att ge din dyrbara tid åt töntar som inte anstränger sig ett skit? Jag vet precis varför. Det är för att du är livrädd för att bli uppskattad på riktigt. Du tror inte att du är värd kärlek, eller hur?
Strunta i honom (jag vet att det nästan är en omöjlighet, det är ju hans bekräft else som får dig att överleva en dag till) och bestäm dig för att du är värd bättre. När du är på väg att sudda ut honom ur ditt liv hör han säkert av sig igen. Men jag säger för din skull, det är inte honom du behöver. Du ska få vara precis så klängig du vill och han borde vara lycklig för att du vill vara honom nära.
Varför sitta och vänta på ett samtal som kanske aldrig kommer? Strunta i om han blir skrämd när du visar känslor. Det du har inom dig måste ut, och springer han är han en tönt. Bestäm dig för att du är värd det absolut bästa. Framför allt är du värd dig själv.
Ska avsluta med att berätta att jag raderade hans nummer och skrev en grymt bra låt direkt efter.