Vänner & fiender
Tamar och Haneen är bästa kompisar. Mot alla odds. För de bor i Israel, där palestinska och israeliska ungdomar lär sig att hata varandra. Följ med GLÖD till Jerusalem.
Tamar och Haneen har gått i samma klass sedan de var sex år.
– Det är inte ett dugg konstigt att vi är vänner, säger Haneen.
Men det har andra tyckt. Tamar är nämligen israeliska och Haneen är palestinska.
– Mamma har berättat att flera av hennes vänner tyckte att det var hemskt att jag skulle gå i en skola med israeliska barn, berättar Haneen.
– Det är helt sjukt hur mycket hat och rädsla det finns i det här landet, säger Tamar.
Tamar och Haneen är båda 15 år och går i Max Rayne-skolan som ligger i utkanten av Jerusalem. Det är mycket ovanlig skola. Här går israeliska och palestinska ungdomar tillsammans. Tanken är att eleverna ska lära känna varandra och varandras språk. Förhoppningen är att barnen kan vara med och skapa fred i landet i framtiden.
Många som bor i Jerusalem är rädda. Det är inte ovanligt med självmordsattentat och råa överfall. Haneen och Tamar är också rädda. Ibland. På väg till skolan är Haneen rädd att hon ska möta israeliska soldater. Att de ska stoppa henne och vara elaka. Tamar är rädd på bussen till skolan varje morgon. Resan tar inte mer än tio minuter, men hon tänker ofta på att det kan vara någon med sprängämnen som sitter där. Hon kollar in alla som verkar mystiska, som har ryggsäckar eller som ser skärrade ut.
– Man vänjer sig aldrig vid våldet. Det är lika läskigt varje gång det händer något. Jag tänker att det kanske är någon jag känner som har skadats, säger Tamar.
Max Rayne-skolan ligger högt upp på en kulle, kantad av mörkgröna olivlundar. Längre ned skymtar taggtrådsstängslet som skiljer Israel från det palestinska Västbanken. På håll ser skolan ut som vilken skola som helst. Men för att komma in måste man be den beväpnade vakten att öppna den låsta grinden. Runt skolan löper ett flera meter högt taggtrådstängsel och alla skolans fönster är försedda med galler.
I den kala korridoren är det varmt. Det luktar svett. På en av väggarna har någon klottrat med stora bokstäver. Inne i klassrummet äter Tamar och Haneen sina lunchmackor. Det är 35 grader varmt ute och skönare att sitta inomhus. Tamar snurrar en hårslinga mellan sina fingrar. Hon tittar tankfullt ut genom fönstret.
– För mig är det så självklart att Haneen och jag träffas. Jag tänker inte på henne som palestinier. Hon är min vän. Men ibland kan det bli besvärligt.
Som när de ska shoppa tillsammans. Alla som ska in i ett varuhus eller en affär i Jerusalem måste passera en metalldetektor. Och alla måste öppna sina väskor för att visa att de inte har gömda vapen eller bomber med sig. Om man ser palestinsk ut blir det problem. Tamar snurrar hårslingan hårdare.
– De tittar alltid mer på Haneen än på mig och det händer att vakterna säger taskiga saker till henne. En gång när Haneen och Tamar var ute på stan stannade en stor lastbil på trottoaren.
– Det var en säkerhetskontroll. Haneen var tvungen att slänga upp sin väska på rullbandet inne i bilen. De skulle kolla om hon gömt en pistol eller något annat vapen. Jag slapp eftersom jag är israel. Det är så orättvist. Jag blev arg, men vågade inte göra något.
Haneen nickar. Hon säger att hon inte heller vågade visa att hon blev rädd och arg. Då hade det kunnat bli värre, soldaterna skulle kunna ta henne till förhör.
Överallt på gatorna i Jerusalem syns unga soldater med vapen. Alla israeliska tjejer och killar gör lumpen. Men Tamar och Haneen lägger knappt märke till dem.
– Nej, de har alltid funnits där. Jag bryr mig inte om k-pistarna och pistolerna längre. Men jag är rädd för att jag också måste in i militären när jag fyller 18 år. Det vill jag nog inte, säger Tamar.
Lunchrasten är snart slut. I eftermiddag står historia och engelska på schemat. I korridoren skriker några killar till varandra och låtsasboxas. Varken Tamar eller Haneen är tillsammans med någon. Inte just nu. När jag frågar om det skulle vara möjligt att bli kär i en palestinier om man är israel och tvärtom, ser båda mest frågande ut.
– När jag blir kär i en kille blir jag ju kär i någon som är söt. Jag funderar inte på om han är jude, palestinier eller något annat, säger Tamar.
Haneen håller med.
– Nej, det är inte så att man tänker ”Oh, nu blir jag kär i en jude”. Blir man kär så blir man.
FAKTA
I Israel pågår en konflikt mellan judar (israeler) och araber (palestinier) sedan
60 år tillbaka. År 1948 utropades Israel till en judisk stat. Bland annat till skydd för de judar som plågats av nazisterna under andra världskriget. De människor som redan bodde där (palestinierna) tyckte inte det var rätt att de skulle bli av med sitt land. Sedan dess strider israeler och palestinier om vem som har rätt till landet.
EN VANLIG DAG I JERUSALEM
En 20-årig palestinsk kille med sprängmedel tejpad på sin kropp kliver ombord på en buss i centrala Jerusalem. Det är fullt med folk som ska till skolan och till jobbet. Smällen hörs över hela staden när bussen flyger i luften precis intill den populära shoppinggatan. I attentatet dör flera människor och många skadas svårt.
Lite senare, vid en vägspärr några mil bort, stoppas en ambulans med en svårt sjuk
17-åring. De israeliska soldaterna säger att den palestinska flickan inte får resa till sjukhuset. Hon är en säkerhetsrisk eftersom hon är palestinska. Hennes föräldrar bönar och ber men soldaterna ger sig inte. Flickan dör.
Bussbomben i Jerusalem är bara ett av många självmordsattentat i Israel. Attentaten utförs av palestinier som inte känner något hopp och vill hämnas det förtryck de upplever av israelerna.
Händelser som den vid vägspärren sker varje vecka.