Fy fan vilka bögvantar!
Jag gick i sjuan, det var vinter och kallt och jag hade mina hemstickade vantar på mig. I kapprummet, efter den långa vägen från bussen upp till skolan, möter jag tre vackra, målbrottsdarriga killar som frågar i stark ton: –Va fan är det för vantar du har på dig? Fy fan vilka bögvantar!
Tanken, som har rusat genom huvudet tusentals gånger förr, säger åt mig att gå därifrån och ignorera dem. Det är enklast och minst smärtsamt. Men just den här vinterdagen lyssnar inte kroppen på huvudet. Jag sliter av mig vantarna, kastar ner dem bland alla skorna på golvet och pekar stolt på dem.
–Om Cissi skulle ha samma vantar skulle hon inte vara bög. Ni är bara rädda för mig. Jag får tycka om vem jag vill!
I många, långa sekunder är det tyst. Jag hör inget eft erskalv från deras käftar, bara deras mållösa blickar som söker eft er kraft en att motbevisa min sanning. Men den finns såklart inte.
Jag önskar att folk skulle våga stå för att de inte har något problem med bögar. Och du som har fördomar, erkänn det, så kan jag och alla andra bögar motbevisa det.
Märk väl: Om du vill bli motbevisad så kommer du inte få ett rosa, glittrande spyregn över dig. Du får bara svar på tal av grabbar som slåss, super, knullar, kammar håret, köper byxor, pussar mamma, pussar syrran, dansar, spelar hockey, äter gröt, hatar soppa, går i skolan, jobbar, tittar på teve, hatar action, gillar att skriva, tycker om promenader, spelar i band, lyssnar på klassiskt… För såna är vi bögar. Precis som alla andra killar.