Min egen historia: Azigza
Min mamma lämnade mig när jag var två år. Jag vet inte varför. Min pappa bodde i Sverige, så min farmor i Etiopien tog hand om mig i stället. Farmor älskade mig mest av alla. Jag är för alltid sammanlänkad med henne. Jag heter Azigza och det här är min historia.
Farmor, hon var så glad varje dag när hon såg mig komma hem från skolan. Hon brukade alltid laga mat och vänta på mig. Hon brukade säga att jag skulle bli doktor så att jag kan hjälpa alla människor som inte har råd att betala för att bli friska.
En dag när jag kom hem från skolan såg jag farmor ligga på sängen. Det lät som om hon inte mådde bra. Jag frågade hur hon mådde. Men hon svarade inte. Hon sa bara att jag skulle gå ut i köket och äta och inte bry mig om henne. Eftersom jag var en liten pojke, bara 10 år, gjorde jag som hon sa.
Plötsligt skrek farmor högt. Jag gick in till henne igen och frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon hade ramlat från en stol när hon försökte hänga upp en tavla. Hon hade skadat knäet och kunde inte röra sig. Jag frågade om jag skulle ta henne till sjukhuset. Hon tvekade men jag gav mig inte. Jag frågade många gånger. Jag tänkte att hon måste lyssna på mig.
Vi började gå till sjukhuset. Det brukade bara ta några minuter att gå dit. Men eftersom farmor var gammal och hade ont gick vi mycket sakta. När vi kom till sjukhuset skrek jag på hjälp: – Min farmor mår inte bra! Hon har ramlat och skadat sig.
En doktor tog in henne och undersökte hennes knä. Eft er en kvart kom farmor ut med bandage på knäet. Hon sa att jag skulle betala i receptionen. Sedan gick vi hem. Men farmors knä blev aldrig bra igen och såret läkte inte. Eft er två år dog hon. Jag vet inte säkert men jag tror att hon dog av det infekterade såret. Hon var ju gammal också och man får tänka på att det var i Etiopien, inte i Sverige.
Innan farmor dog brukade hon oft a tjata på mig. Hon sa att jag skulle ta hand om mig själv. Och göra bra saker för mig och för andra. Hon sa att jag måste äta även om inte hon var där. Min farmor brydde sig mycket om mig. Och jag visste att hon tyckte om mig mer än alla andra. Men jag var så ung så jag lyssnade inte på henne. Jag ville ha roligt hela tiden och inte tänka på något som gjorde mig ledsen.
När farmor dog tappade jag lusten att gå till skolan. Min lärare var så aggressiv. När han såg något fel i klassen sa han aldrig: ”så där får du inte göra”. Han bara slog oss elever. Även om man inte hade gjort något.
En dag hoppade jag ut genom fönstret när han försökte slå mig med ett basebollträ. Jag bara hoppade och sprang. Efter det gick jag aldrig tillbaka till skolan.
Jag bodde kvar i farmors hus och dit flyttade också några släktingar. Dom var snälla och jag var inte fattig. Men ingen gav mig någon särskild kärlek. Jag tänkte att nu har jag ingen. Jag har bara mig själv.
Jag hängde mest ute med mina kompisar. Jag började jobba med bilar, precis som dom. Det var spännande att tvätta bilar vid vägkanten. Ibland hjälpte vi till att byta däck eller fixa något fel på bilen.
En dag träffade jag en jättesnäll chaufför som ville ha hjälp med bilen. Han måste ha blivit mycket nöjd eller så var han bara snäll. Jag vet inte säkert. Men jag fick i alla fall mycket mer betalt än jag hade förväntat mig. 30 birr gav han mig! Det är ungefär lika mycket som 30 kronor. Jag hade aldrig haft så mycket pengar.
Jag gick till en klädaffär och köpte en grå jeansjacka och grå jeans. Jag tog på mig
dom utan att duscha för jag var så nyfiken på mina nya kläder. Jag hade ju köpt dom själv för mina egna pengar. Det var inte bara jag som var uppspelt över mina kläder. Mina kompisar var avundsjuka och frågade var jag hade fått dom ifrån. När jag hade kläderna på mig kändes det som att jag var rikare än alla mina kompisar. Jag var finast. Plus att jag kände att jag hade mer makt än mina kompisar.
Precis när jag fyllde 14 år kom jag till Sverige. Min pappa hämtade mig i Etiopien. Jag kände inte honom. Han har aldrig gett mig föräldrakärlek. Det var vinter och datumet var nionde mars 2004. Jag kommer till och med ihåg tiden: klockan var 11. Min farsas kompis var på Arlanda och väntade på oss för att köra oss hem. Det var jättekallt och jag hade på mig sommarkläder eft ersom det var varmt när vi åkte. Jag var så nyfiken på att gå ut och leka med snön eft ersom jag aldrig hade sett snö som faller. Det fick jag se när jag kom till Sverige.
De två första åren i Sverige var jättesvåra för mig. Jag satt ensam och tänkte på mina gamla kompisar. Jag kunde inte acceptera att jag kommit hit för att leva resten av mitt liv här. Efter två år fick jag resa tillbaka till Etiopien på besök. När jag kom till Sverige igen, efter den resan, började jag förstå att jag ska ta hand om mig själv. Jag ska leva mitt liv och ingen annan ska styra över mig.
Nu går jag i gymnasiet. Jag har fått kontakt med min mamma igen. Hon bor kvar i Etiopien. Vi pratar med varandra i telefon. Jag vet fortfarande inte varför hon inte har tagit hand om mig. Men jag hoppas att vi ska träffas i framtiden och då ska jag fråga henne om det. När jag blir vuxen ska jag bli filmregissör. Jag försöker också vara en god människa och hjälpa andra. Ungefär så som jag tror att min farmor menade.