Aldrig för sent för salsa

PETRA har drömt om att dansa salsa i fem år men aldrig vågat prova. Glöd tvingade henne. För det är aldrig för sent för salsa.

JAG MÅSTE KOMMA PÅ EN URSÄKT. Jag kanske kan säga att vi tar det en annan dag. Om jag tänker efter så har jag nog inte tid ikväll. Jag har ju lite huvudvärk och är ganska trött.

Onsdag är nog bättre, eller nästa vecka. Fast kanske inte då heller. För salsa är nog inte min grej. Jag är säkert inte bra på det. Och det är nog ganska tråkigt. Så får det bli, jag går inte på salsakursen! (Jag kanske inte nämnde att det skulle bli min allra första gång). Mitt i allt mitt funderande ringer telefonen. Jag svarar.

– Hej det är Nina. Jag ville bara höra vilken tid vi ska ses ikväll. Salsan börjar klockan sju så ska vi säga att vi möts tio i?

– Öhh, okeej, svarar jag lite tyst.

–Va bra, då ses vi tio i! Hejdå.

VAD VAR DET SOM HÄNDE? Varför drog jag inte till med alla mina ursäkter, jag hade ju så många! Vad hände med huvudvärken och tröttheten? Och hela predikan om att salsa inte alls är något för mig? Nu MÅSTE jag ju gå. Hjälp!    Magen börjar kännas som en gigantisk torktumlare. Det vrider och vänder sig därinne. Nervositeten bara växer och jag måste sätta mig en stund. Hur ska jag kunna gå dit, jag vågar ju inte! Det finns faktiskt en anledning till att jag drömt om att dansa salsa i så många år och ändå inte gjort det: mitt mod sviker mig varje gång. Jag vill inte vara nybörjare! Jag vill inte att alla ska titta på mig och jag vill absolut inte stå i en stor spegelsal och se mig själv göra bort mig! Tänk om folk tittar och skrattar. Tänk om jag inte fattar hur man gör. Och jag kan ju ändå inte bli proffs nu, när jag börjar vid 20-års ålder, så varför ens försöka? Jag hinner nog inte ens bli duktig. Det är helt enkelt för sent.

ÄNDÅ SKYNDAR JAG mig hem från jobbet för att byta kläder och åka. Innerst inne hoppas jag att det dåliga vädret ska göra alla tåg försenade. Men nej, de är i tid i dag. Typiskt. Det börjar plötsligt göra ont i benen. Nej, nu kan jag nog inte dansa, jag har ju ont. Jag kan se på när Nina dansar, för jag lär mig ju av att titta också. Sen kan jag öva hemma, det räcker så. Jag sviker ju inte mig själv, för jag vågar nu, det är bara det att jag har så ont i benen. Jätteont.

När jag kliver av tåget står Nina där och väntar. Nu kommer nervositeten tillbaka. Men hon ler och ser så glad ut att jag helt glömmer bort att jag ju skulle berätta om mina ben. Istället går vi mot La Isla, där kursen hålls. Väl där får vi välja mellan fyra nivåer: nybörjare, fortsättning, medel och avancerad.

Självklart väljer jag nybörjare. Jag känner att jag börjar bli varm om händerna. Bara jag inte svettas nu, jag måste ju hålla i andra när jag dansar. Nej nu vill jag härifrån, fort! Men kursledaren är för snabb, hon hinner fram till oss innan jag hinner smita. Hon presenterar sig och ber alla att ställa sig på led bakom henne medan hon visar oss några steg. Och kan man tänka sig, jag dansar! Jag förstår faktiskt stegen, jag snubblar inte heller. De andra är upptagna med att titta på sina egna fötter och märker inte ens mig. Och det finns inga speglar! Tiden rusar i väg och efter två timmar känns det som om vi dansat i en kvart.

– Nästa gång ska jag ha andra skor. Sen måste vi stanna kvar efteråt också och dansa med de andra, vräker jag ur mig.

NINA SER PÅ MIG med stora ögon och skrattar. Jag, som nyss ville strunta i dansen, är nu helt förtjust. På slutet brydde jag mig inte ens om att folk tittade på mig då och då. För jag älskade det! Trots att vi är på väg därifrån fortsätter jag att dansa inombords. Jag pratar inte om något annat de närmaste timmarna. Jag kan knappt vänta till nästa gång.

Nu efter kursen vet jag fortfarande inte om jag precis är född till att dansa salsa. Jag är heller inte övertygad om att jag kommer att bli proffs. Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte om det. För jag kan i alla fall säga jag har ett intresse som får mig att må bra och känna mig levande. Det räcker gott och väl för mig!

Petra Liljeblad var praktikant på Glöd 2005. Då skrev hon bland annat om Reza som du också kan läsa om i det här numret.

• Publicerad 2007-04-30
• Text: Petra Liljeblad, Bild: Ulrica Zwenger