Det finns 5000 omhändertagna ungdomar och barn i Sverige! Jag är en av dom!

JAG HETER DEBBIE och är tvångsplacerad på Sveriges största behandlingshem. Här är min historia.

Socialtjänsten, politiker och myndigheter begår fel som inte får begås. Mig föser de in i ett fack med struliga, obotbara ungdomar. Dom vägrar att ta bort mitt LVU och trots flera överklaganden läser dom bara gamla uppgifter om mig, fulla av fel. Efter fem kaotiska placeringar bestämde sig politiker och socialtjänst för ett omedelbart omhändertagande, LVU (lagen om vård av ungdom) och jag blev tvångsplacerad på en sluten utredningsavdelning.

Dom hämtade mig i skolan, lämnade över mig till polisen och berättade att jag skulle på en utredning i Eskilstuna i november 2005. Det enda samtal jag fick ringa var till min pojkvän.

”Dom tänker låsa in mig”

”Jag älskar dig”

”Jag sitter för fan i en polisbil”

Det är vad jag minns av samtalet innan jag var tvungen att lägga på. När vi var framme fick jag klä av mig helt naken för visitation och lämna urinprov. Jag var 13 år. Det var tre tunga låsta dörrar till den lilla avdelningen där sex tjejer bodde. Jag fick ett rum med en säng, ett skrivbord och en garderob utan dörrar, alltihopa fastskruvat i väggen. Jag hade inte ens en stol.

Jag grät hela tiden. När man är 13 år är man inte så tuff. Dom gick igenom alla mina saker. Jag fick inte ha några halsband, armband, ringar, stora örhängen, hårspännen, kjolar, ingen BH med bygel. Dom första månaderna fick jag bara gå ut i något som kallades rastgården. Den var två gånger två meter med galler.

Första kvällen fick jag insmugglade sömntabletter och ett rakblad av en tjej. Och här var jag för att må bättre och vara skyddad ifrån världen med dess faror!

Dom sa att utredningen skulle ta sex veckor. Hade jag tur skulle jag få komma därifrån innan jul. Men det var bara en i raden av lögner.

JAG ÖNSKAR ATT polisen hade satt handbojor på mig och sagt: Du har från och med nu rätt att tiga för allt du säger kan användas emot dig. För det var precis så det var. Jag synades dag ut och dag in uppifrån och ner. Samtal med utredningspersonal förvrängdes till något som jag inte alls känner igen.

Gång på gång frågade jag vad som var vitsen med dessa samtal och varje gång fick jag samma svar: vi analyserar hur du beter dig mot andra människor i en trygg miljö. Men hur ska jag kunna agera normalt när jag är inlåst med främmande människor, när jag inte får träffa dom jag älskar, när 5 personal sitter och iakttar mig ur varje vinkel? Och aldrig någonsin fick jag något svar. Bara en blick och en penna som gnisslade mot ett papper och gång på gång skrev ”frustrerad”.

Utredningen drog ut på tiden, jul och nyår gick. Till slut blev jag placerad på en låsbar avdelning i Eksjö i februari 2006. Det skulle bli en trygg placering utan avbrott. Men på min avdelning bodde bara tre mycket aggressiva tjejer. Varje dag var det bråk och personalen fick bära iväg någon av tjejerna till isoleringen. En tjej skar sig djupt i handleden och fick åka till akuten för att sy. Jag var förtvivlad över det kaotiska stället jag hamnat på. Och jag försökte läka i kaoset.

NU HAR JAG haft LVU i över ett år och jag har inte gjort något som strider mot lagen; inte rymt, använt droger eller något sådant. Jag har kämpat för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Men i en sådan kaotisk miljö är det svårt att läka helt. Man har sina egna problem staplade på den ena axeln och alla andras problem på den andra.

Alla som har LVU har rätt till ett ombud, en advokat som socialtjänsten ska ordna. Men jag fick inget ombud. LVU:et slogs fast på nytt och jag var övertygad om att det inte gick rätt till eftersom jag inte fått fram min åsikt. En psykolog höll med mig och till slut fick jag ett ombud och en ny prövning. Också denna gång fanns bara gamla uppgifter med och det blev avslag igen. Min advokat hade lovat mig ännu en överklagan men av honom har jag inte hört ett ljud. Jag vill inte gräva ner mig i det förflutna, men det är svårt att låta bli. Hur kan man låta barn genomlida något sånt här?

Hur ska en 14-årig flicka kunna utvecklas och växa om världen hon lever i är full av våld, död och ångest?

Nu när jag mår bättre, hur ska jag göra för att inte dras med igen, när det inte ligger mer än en rad luftmolekyler mellan mig och problemen? Varför kämpar inte vuxna människor för vårt bästa?

Jag vill berätta att socialtjänstens och politikers fel kan göra en ung människas liv outhärdligt. Jag vill att folk ska öppna ögonen och se att institutionsvärlden är felkonstruerad. Och jag är säker på att det inte bara är jag som känner så.

Debbie

• Publicerad 2007-04-30