Dikterna är mina tankar

På en bänk på torget i Färgelanda centrum sitter en tjej med limegrönt hår och svartsminkade ögon. Det är Sofia Schöön, även kallad Zim. Ni som brukar besöka diktsidan här på glod.se vet vem hon är. För där skriver hon in sina dikter som så många blir berörda av.

Det är en av vårens allra kallaste dagar när Glöd träffar Zim, 15 år, på torget i Färgelanda i Dalsland där hon bor. Hon är liten och späd men blicken visar att det finns mycket kraft där under ytan.

– Jag höll på att frysa häcken av mig när jag väntade på er, säger hon.

Vi sätter oss på kaféet i stället och Zim värmer sig med en kopp te med mycket socker, medan hon berättar hur det kommer sig att hon började skriva.

– Jag blev som skrivbesatt för lite över ett år sen. Det var i januari i åttan. Jag kände mig väldigt ensam just då. Min bästa kompis hade rest till Panama. Det var mörkt och kallt. Vi bodde helt isolerat, långt ute på landet, mina föräldrar, min lillebror och jag.

Zim pratar tyst men låter säker på rösten. Hon behöver inte söka länge efter orden men är noga med att välja ord som ringar in precis vad hon menar. Så är det i dikterna också. Med bara några få ord får hon fram precis det hon vill säga.

Mycket hade hänt som gjorde livet tungt för Zim. Hennes storebror blev påkörd och dog och det var jobbigt hemma.

– Jag skrev för att jag inte hade någon att prata med. Först skrev jag bara dikter, sen började jag skriva dagbok också.

INSPIRATIONEN FÖDS UR EN LÄNGTAN

Dikterna handlar ofta om något som har hänt. Det kan vara både jobbiga och sköna saker.

– Det blir inte bra om jag skriver när jag inte har något särskilt som jag går och tänker på. Jag måste känna mig inspirerad, annars blir det bara vackra ord. Inspirationen kommer ofta ur ångest och längtan, förklarar hon.

– Jag vet inte alltid vad det är jag längtar efter. Det kan vara en person, någon som kan tycka om mig. Eller bara längtan efter en känsla som är bättre än det som känns nu. Jag skriver om sådant jag egentligen behöver prata om, men inte har någon att prata med om.

– Dikter ska inte vara några ”tycksynd- om-mig-berättelser”, fortsätter hon. En del dikter är sådana. Ibland kan man kanske bara skriva ner en känsla. Men jag tycker att dikter ska vara tankar.

Dikten ”poeterna och jag” här intill handlar om det. ”Varje dikt är en tanke omgjord till ord”, skriver hon.

– Och jag fattar inte hur någon kan skratta åt en annan människas tankar, säger Zim. Det är så dumt!

Det glimmar till i hennes ögon, mitt i det svarta.

– Det är ungefär som när folk förlöjligar dem som inte mår bra. Man får inte visa sig för känslig, för då blir man kallad ”emo”. Som om man bara fejkar att allt inte är bra. Och det kan vara svårt att få förståelse om man verkligen mår dåligt. Det är liksom inne att man bara ska vara glad hela tiden och helst så vanlig som möjligt.

LÄSER DET MESTA

Hon berättar att i Färgelanda är det bara hon och kompisen Pia som sticker ut från mängden.

– Barnen i skolan brukar säga att mitt hår liknar mögel. Ibland verkar det som om vissa hatar oss bara för hur vi ser ut, säger Zim.

Men själv gillar hon att ha en egen stil och tycker att det roligt att inte se ut precis som alla andra. Hon läser mycket, både romaner och faktaböcker. Helst sådant som handlar om starka krafter och känslor, sexualitet och mystik. Som ”Låt den rätte komma in” och de andra böckerna av John Ajvide Lindqvist. Hon kan också försjunka i ordlistor på olika språk och fascineras över de främmande orden och uttrycken.

Nästa år kommer hon troligen att gå på gymnasiets samhällsvetenskapliga program med språkinriktning i Uddevalla, med ryska som språkval. När hon lyssnar på musik är favoriterna Marilyn Manson och Deathstars.

– Jag kollar alltid texterna först, berättar Zim. Ibland sitter jag och läser dem och översätter dem till svenska.

Oftast skriver hon hemma på kvällarna, när det är tyst och hon tänker tillbaka på dagen. Mest sitter hon vid datorn och skriver. Men hon skriver för hand också.

– Nu för tiden går jag aldrig hemifrån utan min anteckningsbok.

POETERNA OCH JAG

våra ord blandas

som sylt.

så oerhört estetiskt.

vi finns.

men ingen vet

om vår existens.

vi sitter.

vi hoppas.

vi tänker.

vi gråter.

och kanske någon värms

av våra ord.

men om någon skrattar ...

varje dikt är en tanke

omgjord till ord.

ni läser mina tankar.

och ni skrattar åt dem.

värdelösast av

alla värdelösa

smink som rinner ut,

white trashmartyr.

jag klarar inte av det här.

jag behöver något mer.

jag klarar inte av det här.

jag måste veta

att det finns något mer.

men inom mig ...

där finns inget mer.

 

VÅRBALLAD/IRONI

marken är gröt,

min hjärna är gröt,

allting är gröt,

gröt, gröt, gröt, gråt.

jag känner inte framtiden.

vackra ord.

vackra ord.

mina läppar blir nariga av kyssar.

på morgonen är min skugga så

lång att bilarna kör på den.

jag blir arg på dem.

så arg på dem.

sluta köra på min skugga.

vårkänsla

detta ord är hyckleri.

känslan kommer inte försvinna

till sommarn.

tomhet.

• Publicerad 2007-04-19
• Text: Mia Faber, Ulrica Zwenger

Genvägar

• Skriv en dikt