Reza fick vänta på ett vanligt liv

Det var en helt vanlig dag. Regnet öste ner och Reza hade tidigare under dagen lämnat sin brors lägenhet för att hälsa på en släkting. Tillsammans satt de och lyssnade på musik när de plötsligt blev avbrutna. Telefonen ringde. I andra änden hörde han sin brors röst.

– Du har fått ditt uppehållstillstånd.

Reza blev helt tyst. De tankar som tidigare snurrat i huvudet försvann. Han kände hur huden i ansiktet spändes samtidigt som ögonen bara blev större och större.

– Det kändes som om ögonen skulle ploppa ut, berättar Reza och skrattar. Sedan var jag tvungen att fråga min bror om han drev med mig.

Det kunde ju inte vara sant. Trots att hans bror läste upp brevet i telefon skyndade Reza sig hem för att få se det med egna ögon. Först då kunde han förstå att det han så länge blivit lovad hade hänt.

Det var tack vare en ny lag som hans fall togs upp igen. 2005 kom en tillfällig lagstiftning om uppehållstillstånd som främst riktade sig till barnfamiljer med lång vistelsetid i Sverige.

– Eftersom jag är myndig och inte bor med min familj stod jag inte först på tur när gamla fall skulle ses över. Men jag kom till Sverige när jag var 11 och har nu bott här i snart nio år. Därför såg de till slut över mitt fall igen. Människor har tidigare lovat mig saker och sagt att jag ska få stanna men det var först nu jag vågade tro att allt skulle ordna sig.

HEMLÖS

Men tanken om att allt nu skulle serveras på silverfat raderades snabbt. Efter ett stort bråk med sin bror flyttade Reza ut.

– Jag trodde att jag nu lätt kunde skaffa ett jobb och en lägenhet. Att jag skulle få leva ett normalt liv på en gång. När jag berättade för min bror att jag ville flytta ut och leva mitt eget liv tog han väldigt illa upp. Han hade ju ställt upp för mig så länge och plötsligt ville jag bara flytta. Bråket blev så stort att jag inte hade något annat val än att ta mina saker och gå. Men varken jobb eller lägenhet fanns att få tag på. När socialen inte heller kunde hjälpa honom försvann allt. Reza blev hemlös.

– Jag sov i trappuppgångar och på parkbänkar. För att få mat åkte jag till vänner och åt middag. Bråket med min bror gjorde att jag inte kunde flytta tillbaka men jag hälsade på ibland och åt middag. När jag gick sa jag aldrig att jag inte hade någonstans att bo. Istället sa jag till alla att jag bodde hos en kompis, berättar Reza och drar en djup suck.

Veckorna gick men inget hände. Räddningen kom först efter fyra veckor som hemlös då han fick bo hos sin kompis. Därefter var det dags att söka jobb, igen.

FRAMTIDSPLANER

Idag har det gått nio månader sedan Reza fick sitt uppehållstillstånd. Nu har han tre olika jobb samtidigt som han pluggar. Egen lägenhet har han också fått till slut. Han fick kämpa länge men gav aldrig upp. Och trots att vägen hit har varit svår ser han ljust på framtiden.

– Jag ska bli läkare, så är det bara! Det är mitt mål och det kommer aldrig att förändras. Efter sommaren har jag tänkt åka till Polen och plugga där, berättar Reza och lutar sig tillbaka i stolen.

Men innan dess ska Reza åka till Iran, där hans mamma och pappa bor. Längtan och saknaden efter dem syns tydligt i hans ansikte när han pratar om dem. Känslan av lycka försvinner när gamla minnen dyker upp. Reza blir tyst. Han trummar med fingrarna på bordet framför sig en stund innan han fortsätter att prata.

– Visst önskar jag att mamma och pappa kunde vara här med mig men de är ändå jätteglada för min skull. Nu behöver de inte oroa sig längre.

Trots att uppehållstillståndet är något som Reza har längtat efter så länge har livet inte bara blivit lätt. Helt plötsligt har han blivit vuxen. Nu finns det räkningar att betala och en lägenhet att ta hand om. Han är tvungen att stå på egna ben och ta hand om sig själv. De lågbetalda jobben gör det svårt för honom att få ihop pengar till hyra och mat. Men Reza känner sig lyckligt lottad idag. För det finns en sak som gör att allt detta har varit värt det.

– Jag är äntligen en människa. Jag har fått chansen att leva precis som alla andra.

BAKGRUND

Första gången GLÖD skrev om Reza Keyvani var i nummer 3, 2005. Han var då 19 år gammal och hade bott illegalt i Sverige i sju år. I kampen om ett vanligt liv förlorade han sin mamma. Hon åkte självmant tillbaka till Iran, i tron om att Reza då skulle få stanna. Men ingenting hände och Reza stod ensam, utan hopp om en trygg framtid. Rezas öde engagerade många läsare och i nummer fem samma år gjorde vi en uppföljning. Reza bodde då i ett litet rum i sin storebrors lägenhet. Rädslan för att skickas tillbaka fick honom att gömma sig. De senaste två åren har han ändå fortsatt kämpa för en enda sak: ett uppehållstillstånd.

Den 30 september 2006 hade lagen som hjälpte Reza totalt gett 13 021 personer permanenta uppehållstillstånd och 4 163 personer tillfälliga. Källa: Migrationsverket

• Publicerad 2007-04-30
• Text: Petra Liljeblad, Bild: Ulrica Zwenger

Genvägar

• Farbror Einar
• Skriv en dikt
• Artikelarkiv