Vad hände med Amy?

När GLÖD träffade Amy för tre år sedan hade hon lämnat sin familj och bodde på hemlig adress med sin pojkvän. Vi har träffat 19-åriga Amy igen, för att se hur hennes liv ser ut idag.

BAKGRUND

Amy vägrade följa familjens strikta regler. De accepterade inte att hon hade en pojkvän och det var bråk nästan varje dag. Situationen förvärrades när Amys mamma hittade hennes p-piller – det blev tydligt att hon inte var oskuld längre.     Amy kunde inte bo kvar hemma. När hon flyttade blev det ännu sämre. Under två år vägrade hennes pappa och bror att tala med henne. Varje dag vädjade hennes mamma i telefon att hon skulle komma tillbaka hem. I ett halvår grät Amy sig till sömns varje kväll.

Hur mår du idag?

- Jag mår jättebra just nu. Allting är bara bra. Mitt liv är precis som jag alltid har önskat mig.

Är du fortfarande tillsammans med Christoffer?

– Nej, vi gjorde slut för ett och ett halvt år sedan. Vi är fortfarande bra vänner och hörs lite då och då.

Hur utvecklades relationen med din familj efter det att vi träffades?

– När ni sist intervjuade mig så hade jag ju lite kontakt med dem. Jag åt middag där en gång i veckan. Efter ett tag fick jag en nyckel hem och det började kännas riktigt bra.

Hur behandlade dina föräldrar dig?

– De var jättesnälla och ville bara att jag skulle flytta hem igen. Till slut bestämde jag mig för att prova. Men jag ställde krav på mina föräldrar. Vi hade ett möte i köket, mamma, pappa och jag. Min bror fick inte vara med. Jag gjorde klart för dem att det var jag som bestämde över mitt liv och att jag tänkte fortsätta att ha pojkvänner och kanske inte alltid sova hemma. Men vi kom aldrig riktigt överens. Efter ett tag flyttade jag igen, hem till en kompis.

Hur reagerade de den här gången?

– Efter två månader ångrade de sig! Och vi hade ett nytt möte. Den här gången var det helt annorlunda. De började med att be mig om ursäkt. Jag blev så förvånad. De hade aldrig tidigare bett mig om ursäkt för något. De sa att de inte hade gjort sitt jobb som föräldrar. Att de borde de ha tänkt på vad som var viktigt för mig och min utveckling, istället för att tänka på vem jag umgicks med och vem jag var tillsammans med. De sa att de nu accepterade mitt sätt att leva.

Hur kändes det?

– Det här var precis vad jag hade väntat på i alla år. Jag fick tårar i ögonen av lycka.

Höll de sitt avtal då? Låter de dig ha din frihet?

– Ja, det gör de. I början var det lite jobbigt när jag skulle sova över hos min pojkvän. Men de sa aldrig ”du får inte”. Det kändes mest att de inte var jätteglada över det. Efter ett tag släppte det, och mamma kunde till och med säga ”ha det så kul”.

Kan du presentera din pojkvän för din familj nu?

– Jaa! Jag tror det. Men hittills har jag valt att inte göra det.

Hur fick du igenom dina krav?

– Det var inte lätt. Det tog ju tre år innan allting blev bra. Jag känner att jag har haft tur – riktig tur faktiskt. Det hade kunnat sluta sämre. Men man måste vara envis. Det är det viktigaste. Inte bara lite, utan mycket, envis. Man får inte visa minsta tvekan.

Vad tycker du om ditt liv just nu?

– Jag är så nöjd och tacksam för hur det är nu. Jag tror att det var meningen att jag skulle gå igenom den jobbiga perioden med min familj, bara för att det skulle leda till det här. Det finns inget jag vill ändra på.

Vad gör du just nu?

– Jag pluggar upp mina betyg på komvux. Jag vill bli något och därför satsar jag stenhårt. Antingen vill jag jobba med hälsa som hälsopedagog eller dietist, eller så vill jag bli lärare.

• Publicerad 2007-04-30
• Text: Maria Kulhan, Bild: Ulrica Zwenger