…och hur gick det för Wali?

Förra gången Glöd intervjuade Wali Donia var han 17 år och bodde på ett gruppboende för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Han hade flytt från kriget i Afghanistan, ensam genom Asien och Europa och hamnat i Sverige. När Glöd ringer upp Wali, nästan fyra år senare, svarar en ung kvinna. Hon ropar till Wali som kommer till telefonen.

Vem var det som svarade?

– Min fru, svarar Wali och skrattar.

Oj, har du gift dig? Hur gick det till?

– Vi träffades när jag var i Iran. Hon gick ut gymnasiet där och har pluggat svenska sedan hon kom hit till Sverige.

Har du kontakt med din familj i Afghanistan?

– Under tiden jag var på flykt och första tiden i Sverige hade jag ingen kontakt med min mamma och mina syskon. Dom hade flytt till Iran under kriget.

– Jag lyckades hitta min mamma genom att jag spelade fotboll med några från Afghanistan här i Sverige. En av dom hade släktingar i Iran. Jag frågade honom om han kunde höra sig för lite och så visade det sig att hans släktingar kände till min mamma.

Vad gjorde du då?

– Jag åkte till Iran och hälsade på mamma. Det var då jag träffade min fru också.

Hur var det att träffa mamma?

– Hon grät och var glad. Hon var mycket vackrare än när jag lämnade henne i Afghanistan. Kriget gör att människor blir så … du vet, det syns på dom. Dom ser fattiga ut.

Sist Glöd intervjuade dig hoppades du att din familj skulle kunna flytta till Sverige, hur blev det?

– Jag har gjort allt för att min mamma ska få komma till Sverige. Min första handläggare på Migrationsverket ringde en dag och sa att mamma hade fått uppehållstillstånd. Jag blev glad och lättad. Jag hade längtat och väntat så länge. Jag väntade i ett par veckor till men fick aldrig något papper på beslutet med posten. När jag ringde igen hade handläggaren blivit sjuk och jag fick en ny. Efter en tid fick mamma avslag.

Hur kändes det?

– Det finns ingen lösning. Jag har ju försökt. Jag måste leva vidare här. Jag kan inte återvända. I Afghanistan finns ingen framtid för mig. Här kan jag plugga och arbeta. Det är vad jag vill göra. Då kan jag också hjälpa dom bättre där hemma.

Vad är det som låter?

– Det är Diana, min dotter, skrattar Wali. Hon är sju månader.

!!!

– Oj, hon är arg. Jag måste lyfta upp henne, hon gillar inte att ligga på golvet ensam.

Hur är det att vara pappa då?

– Vi var två och sedan blev vi tre. Livet blev roligare.

Gör du något mer än att vara pappa?

– Jag tränar fortfarande taekwondo. Jag går ut naturvetenskapligt program med inriktning mot data i vår. Det är lite jobbigt. Jag har jättemycket att göra i skolan och mycket läxor och så gråter Diana ganska mycket på nätterna.

Hur går det i skolan?

– Det går ganska bra. Jag har mest G och några VG. Det känns ibland som att jag har förlorat mycket tid. Dom jag går i samma klass som är 18. Jag har förlorat fyra år.

Vad drömmer du om nu?

– Jag skulle vilja börja jobba direkt efter gymnasiet. Men det verkar vara många jobb som kräver mer utbildning. Jag funderar på att bli polis, men det är krångligt när man kommer från Afghanistan. Svenska regler kräver att man ska ha bott åtta år i Sverige och jag har bara bott här i fem.

– Annars …? Jag drömmer om ett vanligt liv.

Hur då?

– Det har varit så mycket. I Afghanistan var livet ett helvete. Sen kom jag hit till ett nytt land. Det var nya problem. Jag var så ensam. Jag hade ingen att prata med.

Är det annorlunda nu?

– Jag är ganska lycklig faktiskt. Jag har en snäll fru och min dotter.

Första gången vi skrev om Wali var i GLÖD nr 3, 2003.

• Publicerad 2007-04-30
• Text: Emma Janke, Bild: José Figueroa