Skrik så det spricker i fasaderna

KRÖNIKA AV NAVID MODIRI:

Jag sitter på ungdomsmottagningen på Hisingen i Göteborg med min kompis Thommy. Flugan på väggen tycker att vi ser rätt oroliga ut. Thommy säger att han har hört att dom stoppar ner tops i urinröret. Jag berättar om en kompis som sa att han inte hade kunnat sitta ner på en vecka efter att han hade varit där. Vi har stora nojan. Inte bara för vad dom kommer göra mot oss utan även för vad som kan hända om vi har någonting. En vecka tidigare ringde Thommy och frågade om jag varit på ungdomsmottagningen någon gång. Det hade jag inte. Han sa att man kanske borde gå och kolla. Jag svalde lite saliv och började svettas i pannan. Det kanske man borde, höll jag med om. Vi bestämde oss för att göra det tillsammans för att det skulle bli mindre jobbigt.

Vi sitter på ungdomsmottagningen och ser ungefär så här små ut. Flugan på väggen tittar bort mot den andra soffan där det sitter en tjej och läser en tidning. Jag har inte sett henne än. Det är inte förrän hon lyfter blicken från tidningen och tittar på mig som jag märker hennes närvaro. Innan hade jag skallen full av tops, klamydia, provsvar och sömnlöshet. När hon stirrar in i mina ögon och håller tillbaka ett skratt ser jag vad hon läser. Med stora röda bokstäver spränger logotypen fram på omslaget av tidningen. GLÖD. Fan. Jag börjar svettas ännu mer. Thommy lägger ihop ett plus ett. Flugan på väggen skrattar. Flickan sitter och håller tillbaka sitt skratt. Och det enda jag tänker är: Varför skrev jag i den där jävla tidningen för? Kunde jag inte bara hålla käften?

Min första kontakt med Glöd var när jag som sextonåring började skicka in dikter till olika tidningar. Lite för att påpeka att jag fanns. Någonstans på ett kontor i Stockholm var det någon som av någon anledning gillade någonting i dikterna och betalade för min tågbiljett dit. Intervjun ledde till min bild med skägg i tidningen. Som sen ledde till att jag fick ett telefonsamtal till. Allt går mycket fort här. Jag har rakat bort skägget och sitter på ett tåg på väg till Arvikafestivalen. Samma person som betalade min tågbiljett till Stockholm den helgen undrar om jag vill börja skriva krönikor för Glöd. Jag säger ja. Kunde jag inte bara hålla käften?

Under en lång period skriver jag därför i tidningen. Det är alltifrån drömmar om storslagenhet till lekar framför höghus. Det är allt jag har tänkt på och lite till. Det jag inte hade räknat med var att folk från hela landet skulle höra av sig. Dom hade också suttit på någon ungdomsmottagning, väntrum eller tågkupé någonstans och läst. Flugan hade säkert suttit där på väggen och garvat då också. Men breven och mejlen rusade ner i mina brevlådor med vänliga ord och uppmuntran till fortsatt skrivande. Folk som tänkte precis som jag och som tog åt sig av mina ord. Vissa klippte ut och satte upp krönikorna på kylskåp, väggar, i klassrum. Andra ville veta mer. Jag svarade dom med fler brev. Fler tankar. Kunde jag inte bara hålla käften?

Min mamma brukar säga att man antingen kan vända det inåt och sen explodera någon vacker dag. Mitt på gatan. Gå upp i rök och kvar blir bara kläderna och tygpåsen med freestylen i. Eller så kan man spy ut det man tänker på. Drömmarna om drömmen. Skrika så det spricker i fasaderna. Försök att hålla käften själv. Testa. Går det?

Navid har varit med i Glöd i sju år.

Namn: Navid Modiri

Ålder: 23

Bor i: Göteborg

Första gången i Glöd: ehh ... 2001?

Gör idag: Jobbar med P3 Populär och sjunger i Navid Modiri & Gudarna och Cobra Charlie.

Läser: Martina Lowden och Douglas Coupland.

Lyssnar på: Imogen Heap och Tom York.

Blir glad av: God choklad och Eddie Izzard.

Blir förbannad på: Gubbjävlar

Drömmer om: En egen arbetslokal med tillhörande studio och bollhav.

• Publicerad 2007-04-30
• Bild: Edith Camilla Svensson