Uppåt väggarna i Delhi

Mitt i Delhi, en jättestad med fler än tio miljoner invånare, har Ashish, 18 år och Anshika, 16 år funnit sin oas. I ett grönområde några hundra meter bortom de eviga trafikstockningarna ligger Indian Mountaineering Foundation, eller IMF som det förkortas. Till de branta väggarna här kommer de så ofta de kan.

Klättringen förändrade mitt liv

- För ett år sedan var mitt liv innehållslöst, berättar Ashish. Men sedan jag började klättra har jag fått ett mål. Jag drömmer om det här om nätterna, säger han och pekar mot klätterväggarna en bit bort.
- Vad jag kan förbättra, hur jag ska lösa de svåraste partierna. Det har blivit mitt liv.

När han pekar ser man tydligt kritdammet på de mörka händerna. Samma ljusa damm har satt sina spår på tröja och byxor.
I drygt ett års tid har Ashish bemästrat väggarna. Två saker har gjort att han fastnat för klättringen: att det är en fysiskt utmanande sport och att den är individuell. För Ashish beskriver sig själv som något av en enstöring.
- Jag går sällan ut på kvällarna, jag festar inte. Tjejer lyckas alltid göra mig nervös, berättar han.
Därför var det inte bara de branta väggarna som var en utmaning för Ashish när han gick sin första klätterkurs på IMF.
- Jag var tvungen att träna med en jämnårig tjej, och blev jättenervös. Tänkte ett tag att jag skulle strunta i det helt, men jag fortsatte ändå. Och nu känner jag mig bekväm i sällskap med tjejer på ett sätt som jag inte gjorde tidigare.
Allt mer obesvärad känner sig Ashish också på klätterväggarna, trots att han inte har hållit på så länge. I höstas byggdes en speciell tävlingsvägg upp på IMF, den svåraste väggen som funnits där. Ashish fick nöja sig med att titta på, eftersom han inte var på tävlingsnivå än.
- Men väggen stod kvar någon vecka efter det att eliten hade tävlat klart. Jag kom hit och prövade varje dag att ta mig upp. Jag föll varenda gång. Men jag envisades. Och så en dag lyckades jag ta mig hela vägen upp - det var det bästa jag varit med om!
- När jag kom hem efteråt spelade jag musik på högsta volym och dansade runt i lägenheten - det var ingen annan hemma just då. Till slut ringde grannen på. Men han var nog mer förbryllad än störd. Det brukar vara ganska lugnt hemma hos oss annars.
När Ashish inte klättrar pluggar han ekonomi på Delhi University. På kvällarna jobbar han extra som telefonist. Han gillar inte jobbet särskilt mycket, men pengarna behövs till klätterutrustningen. Så det blir inte lika mycket fritid som en del av hans pluggkompisar har.
- ”Din tönt”, kan de säga till mig, berättar han. ”Du hänger aldrig med på fester, och du träffar inga tjejer”, säger de.
- Men det är ju det här jag lever för, förklarar Ahish. När jag går nerför gatan kan jag se mig om och tänka ”Wow - i dag gjorde jag något som ingen annan här klarar av!”

Klippklättring Anshikas passion

- Det är spännande, lite av ett äventyr.
16-åriga Anshika Khanna förklarar varför hon kommer tre gånger i veckan till IMF för att klippklättra. Hon beskriver klättringen som"en passion". Till skillnad från Ashish har Anshika deltagit i flera tävlingar. Senast kom hon nia i indiska mästerskapen för seniorer.
- Min allra bästa prestation var när jag kom tvåa i ungdomsklassen när jag gick i sjuan, minns Anshika. Att en tolvåring skulle placera sig så högt var det ingen som hade trott.
Anshika kan tänka sig att jobba som klättringsinstruktör i framtiden, även om hon vet att det inte är det säkraste yrkesvalet.
- Det är svårt att satsa på klättring som karriär, speciellt som tjej. Så mina föräldrar brukar påminna mig om att sköta studierna.
- Och jag lägger ner en hel del tid på att plugga också. I alla fall från december till mars. Resten av året handlar bara om att klättra!

• Publicerad 2005-10-12
• Text: Sujay Dutt, Foto: Ulrica Zwenger