Reza ska utvisas efter sju år i Sverige
Reza är 19 år gammal, läser natur på gymnasiet och har många vänner. Ändå är han inte som alla andra. För tre månader sedan utvisades hans mamma. Nu står Reza själv på tur. Han lever i ständig rädsla för att bli skickad tillbaka till ett land där han inte längre hör hemma.
GLÖD:s praktikant Petra Liljeblad har träffat Reza.
DET KOM ETT MEJL TILL GLÖD, MED ETT ROP PÅ HJÄLP:
Hjälp oss flyktingbarn som lever gömda i Sverige
Ursprungligt brev -----------------
Ärende: Hej Glöd
Från: ”Reza”
Datum: To, 10 Mars 2005, 11:42 pm
Till: pennangloder@glod.com
-------------------------------------------
Hej Glöd!!!
Jag heter Reza. Jag har levt här i Sverige nu i 7 år, jag kom till Sverige när jag va 12 år och nu är jag 19 år snart och går i sista året på gymnasiet. Men det är en sak som skiljer mig från andra ungdomar i min ålder, och det är att jag har inget uppehållstillstånd. När jag kom till Sverige lämnade jag min 69-åriga pappa och kom med min mamma till mina 3 bröder och min syster som bodde redan i Sverige sen länge. Jag kom hit i hopp att jag skulle studera och få en tryggare framtid vilken jag inte skulle kunna få i mitt hemland Iran. Men det visade sig helt annat än vad jag hade tänkt mig, jag fick avslag efter avslag och tiden bara gick. Nu har det gått 7 år snart och jag har blivit mycket äldre än vad jag va när jag kom till Sverige och självfallet känns det jobbigare att va så annorlunda och inte kunna göra saker som andra kan. Min snart 70-åriga mamma blev utvisad för 3 månader sedan och nu är jag helt ensam, och de enda som jag har kvar är mina bröder. Men de har ett eget liv och dom kan självklart inte bara ta hand om mig och glömma sin egen familj. Nu lever jag under utvisningshot
och samtidigt försöker jag att studera, i början var det inte så jobbigt men ju äldre jag blev, ju jobbigare blev det också. Mina 3 bröder och min syster har bott här i Sverige väldigt väldigt länge och alla är svenska medborgare. Min pappa är sjuk och lever med cancer, även min mamma är sjuk. Studierna har alltid gått bra tills jag blev stor och insåg vilken situation jag befann mig i. Jag mår psykisk inte bra, jag går regelbundet hos en psykolog. Men varför jag skriver detta brev är att, jag ber er om hjälp inte bara när det gäller mig utan alla andra flyktingbarn som bor gömda som jag här. Jag är så trött på det hela, jag har försökt att begå själv mord flera gånger. Så jag ber er att hjälpa oss. Det finns så mycket att säga det finns så mycket berätta… hjälp mig, snälla…
Mvh Reza
---------------------------------------------
Under hela tonåren har Reza levt här. Ändå accepteras han inte. I dag står han mellan två världar. Varken Sverige eller Iran godkänner honom och den trygghet, som för andra är självklar, har Reza aldrig upplevt.
– Tvingas jag tillbaka till Iran kommer sju år av mitt liv gå till spillo. Min mamma tog mig hit för att trygga min framtid och jag har gjort allt för att visa att jag vill vara här, berättar Reza medan han rättar till den svarta mössan på huvudet.
Just denna mössa har hans mamma gjort och han tar aldrig av sig den. Tyvärr hann hon aldrig lära honom sticka, som hon hade lovat innan hon var tvungen att åka. I stället sitter han ensam i en liten lägenhet och tänker på henne. På golvet bredvid honom är det en tom plats. Där brukade hans mamma sova.
BLEV LURADE
– Min mamma offrade sig för min skull. Vår handläggare sa att om hon självmant åkte skulle jag få uppehållstillstånd här i Sverige, eftersom jag skulle bli helt ensam. Nu har hon åkt och ändå får jag inte stanna, säger han.
Nu är det bara han och hans äldre bror kvar i lägenheten. Att hans mamma åkt har inte bidragit till annat än ensamhet. Löftet om att han skulle få stanna i Sverige har brutits och Reza känner sig lurad. De tog hans mamma och nu säger både advokater och handläggare att de inget mer kan göra. Hans fall ligger hos polisen och nu måste han omedelbart lämna Sverige.
JAG MÅSTE HITTA EN UTVÄG
Berget, som ligger en bit bort från hans lägenhet har blivit en plats dit han brukar fly. Även i dag har han satt sig på bergets topp för att se ut över Göteborg. För att tänka. Eftersom vardagen är ett helvete lever han i sitt huvud. Där brinner fortfarande en liten låga av hopp och under de få bra dagar han har går det att tänka på en ljusare framtid.
– Det känns som om jag står mellan väggar av betong. Hela tiden rör de sig närmare mig och jag blir mer och mer instängd.
Någonstans syns ändå en strimma ljus. Där finns min utväg, jag måste bara hitta till den, berättar Reza samtidigt som han knäpper den gröna jackan.
Det börjar bli lite kyligt men Reza är van. Mitt i natten, när han inte kan sova, brukar han gå hit för att komma bort för en stund. När han inte sitter här är han och tränar eller umgås med vänner. Men livet blir ensamt för Reza. Medan kompisarna försöker ta körkort och går ut på krogen sitter Reza hemma. Utan giltig legitimation och uppehållstillstånd begränsas livet för honom. I dag kan han inte ens hyra film, något som ändå är hans stora passion. På kvällarna skickar han i stället ut någon vän eller sin bror för att hyra några åt honom.
– Under en helg hyrde jag fjorton filmer och såg allihop. Det var nog de bästa dagarna i mitt liv, då slapp jag tänka på det jobbiga.
ÄLSKAR FILM
När det pratas om film kan han inte hålla leendet tillbaka. Ögonen blir större samtidigt som småskratten gör att huden veckar sig vid ögonlocken. För en stund försvinner tankarna någon annanstans. Till en värld med filmer av Quentin Tarantino och figuren Yoda från Star Wars. Dessa är nämligen två stora förebilder för Reza. De står för det han älskar mest, film och kunskap.
– Min största dröm är att kunna ha ett normalt liv. Ett liv där jag kan göra saker som alla andra kan göra i sitt liv. Att kunna gå ut någonstans och bli insläppt, kunna ha körkort som mina vänner och alla andra, kunna resa utomlands, kunna hyra en film, och, viktigast av allt, vara fri och inte behöva gömma mig och vara fånge i mitt eget hem. Som jag har varit i alla dessa år…
På kvällarna är det alltid mörkt och tyst i det lilla rummet. Rezas bror, som jobbar natt, lämnar varje kväll lägenheten för att köra taxi. Precis när brodern stänger dörren efter sig på kvällen sätter rädslan igång. Musiken stängs av, lamporna släcks och Reza lägger sig på golvet för att se upp i taket.
– Jag har polishuset runt hörnet. Varje kväll tänker jag på om de skulle höra eller se mig här, därför gör jag allt för att inte visa mig.
LIGGER VAKEN OM NÄTTERNA
I stället för att sedan somna fortsätter Reza att ligga vaken. Han sover bara två nätter i veckan, resten av tiden tänker han. I dag har det gått två dygn sedan han sov sist. Han ser också så trött ut som man borde göra efter timmar av tänkande i mörkret. Dessa sömnproblem har han haft ända sedan han kom till Sverige. Det började med mardrömmar och fortsatte ända tills han inte alls kunde sova.
– Jag grubblar och saknar min pappa som är kvar i Iran. Han har prostatacancer och varje år får jag se bilder på hur han blir sämre och äldre. Tankarna på hur han mår och har det gör att jag blir liggande vaken.
Ikväll kommer det troligtvis att bli en likadan natt. När han blir ensam kommer samma rutin att ske. Förhoppningsvis blir det inte en av de jobbigare kvällarna. Det vill säga sådana kvällar då han känner att han vill ge upp och måste få ett slut på det hela. En bit från lägenheten finns nämligen en bro. Flera gånger har han tänkt på att bara gå ut och hoppa, få ett slut på allt.
– Jag vill men ändå inte. Att ta livet av sig är för mig ett tecken på svaghet, att man ger upp. Så länge jag är kvar i Sverige tänker jag ändå kämpa.
INGEN FRAMTID
För Reza är det svårt att tänka på framtiden. Ständigt dyker nya frågor upp. Det var först för tre år sedan som hans situation och allvaret i den blev tydligt för honom. Gång på gång harhan fått avslag och ännu fler gånger har han överklagat. Ändå tycker inte Sverige att han ska få stanna här, inte få fortsätta att leva på platsen som blivit hans liv. I stället ska han tillbaka till ett land som han aldrig kommer att klara sig i. Båda föräldrarna, som bor i Iran, är gamla och sjuka. Hur länge de kommer att leva vet ingen. Om föräldrarna skulle dö när Reza är i Iran kommer han att bli hemlös.
– Jag skulle inte ha någonstans att ta vägen utan dem. Jobba blir också svårt eftersom jag kan skriva, läsa och prata persiska lika bra som en som går på lågstadiet där, berättar Reza och tvingar ner den klump som satt sig i halsen.
Reza skulle därför bli tvungen att börja om från början i Iran, alldeles ensam. Inget tak över huvudet, ingen möjlighet att försörja sig och ännu längre ifrån en framtid än han är i dag.
EGET LÖFTE
Den panik som synts i Rezas ögon under hela dagen försvinner för en stund när tanken på uppehållstillstånd börjar gro. Hur det skulle kännas kan han inte beskriva med ord. I stället fastnar ett leende på hans läppar och ögonen blir sådär stora igen. Samtidigt känns tanken väldigt långt borta och om den någonsin kommer att bli annat än en tanke får tiden utvisa.
– Hur det än blir har jag gett mig själv ett löfte. Jag kommer aldrig att lämna Sverige levande.
Mejla till GLÖD om ni vill komma i kontakt med Reza. Reza vill inte tydligt vara med på bild eftersom han är rädd att bli igenkänd.
FAKTA OM UPPEHÅLLSTILLSTÅND:
• Varje ärende prövas individuellt hos Migrationsverket. Får man avslag går det
att överklaga till Utlänningsnämnden inom tre veckor.
• En ny ansökan till Migrationsverket kan bara göras om det gått fyra år sedan
beslutet tagits av Utlänningsnämnden.
• Uppehållstillstånd kan sökas för arbete, studier och anknytning (det vill säga
att man har en anhörig som redan bor i Sverige).
• Nu ska reglerna om uppehållstillstånd mjukas upp. Det ska bli lättare att få
stanna även om den anhöriga inte tillhör ens kärnfamilj. Den man söker hos
ska då kunna bevisa att han eller hon kan försörja den sökande.