Krönika: En dag får jag en egen liten tjockis
Snart fyller jag 22. Min mamma var exakt så här gammal när hon födde mig. Det var dagen efter demonstrationerna på första maj och hon hade precis ätit en stor sandwich när värkare kom. Hon släppte mackan och läsken hon höll i handen och höll sig om magen. I en svarttaxi åkte hon hela vägen till sjukhuset och ringde min pappa som kom springandes med kameran fortfarande dinglandes runt halsen.
Förlossningen tog bara några timmar och sen var jag helt ute. Läkaren skrattade och sa att jag var en liten tjockis med mycket hår på skallen.
Min pappa var lite förvånad över att det inte var en tjej.
Min mamma sa att ja men nu får han heta Navid.
Snart fyller jag 22 och när min pappa var i min ålder sprang han runt och fotograferade under kravaller och riskerade att få huvudet avskjutet. Sen på kvällarna gick han hem och lagade mat till sin lilla familj. Vi bodde allihopa hemma hos min mormor. Hon tog hand om mig om dagarna när mina föräldrar var ute och jobbade.
Min mamma började jobba nästan direkt efter att hon födde mig. Det var så enkelt. De var tvungna att göra det och komma hem sen och leka med mig på kvällarna.
Min pappa ville gärna därifrån.
Min mamma sa att det var en bra ide.
Så de sålde allt de ägde och flyttade till ett helt annat land med ett annat språk och fick agera föräldrar på persiska, svenska och engelska. I värme, i kyla, på vårdcentral och i simhall. Ett heltidsjobb med internationellt certifikat. Inget OB-tillägg. Ingen semester.
Det är bara några veckor kvar innan jag fyller år och jag vill ha barn. Men inte nu. Om jag blundar kan jag se den dagen framför mig. Hur jag står och håller en dotter eller en son i famnen och funderar på hur i helvete det hände. Ser dem växa upp och gå, säga sina första ord, skrika åt mig, hata mig, älska mig, precis allt som man själv gått igenom men på andra sidan väggen. Jag ser det som en självklarhet att få barn. Men jag är inte beredd att fånga en liten unge just nu.
Fråga mig inte vad det är som behövs. Gör inte det för jag kommer att stå som en idiot och inte kunna svara. Jag vet inte vad som krävs för att bli förälder. Är man någonsin redo?
Min teori är att jag kommer att bli redo när jag blir pappa och inte tvärtom. Hur är det möjligt att förbereda sig för en sån sak? Jag tror inte mina föräldrar fortfarande fattade vad som hände dem för 22 år sen. En liten svartmuskig tjockis som ser ut som hälften av båda av dem föll ur mellan min mors ben och är idag tio gånger så stor och tjafsar emot dem vad de än säger. Hur kan man förbereda sig för en sån sak?
Snart fyller jag 22 och det enda jag tänker på är att jag måste komma upp ordentligt varje morgon till mitt jobb, att jag ska ut och springa och hålla mig i form, vilka låtar jag vill spela på nästa spelning och hur jag ska få min första roman utgiven. Men varje gång jag ser en liten unge, på bussen eller på gatan kan jag bli helt fnissig. Som en salongsberusad fjortis. Bara för att det ska bli så jävla kul när jag väl får en liten kid. Jag ser framför mig hur jag sitter och leker med ungarna när de är små och själv slipper vara så jobbigt pretto och duktig.
Men först ska jag fylla några födelsedagar till. Skaffa mig ett ordentligt kneg. Klippa mig.