Novell: 8,4 miljoner
8,4 miljoner celler i en kropp, i hans kropp.
Den vackraste kropp som finns, men en sliten kropp. Där ångest har gjort honom så smal att revbenen syns på honom, och hårda ord blivit till blåmärken som aldrig vill försvinna. Han vars fingertoppar är hårda efter basens strängar. Han som flyr in i musiken för att slippa se och höra. Han med de mörka ögonen och det sneda leendet. Han som ligger bredvid henne.
Zinat biter sig i läppen. Den är svullen efter kyssar. Huvudet känns tungt när hon reser sig upp i sängen, hon är yr, känner sig bakis trots att hon inte drack igår. Hon ser sig i spegeln. Håret är rufsigt och gårdagens smink ligger på kindbenen. Klockan kan inte vara mer än fyra på morgonen men Zinat kan inte sova. Det finns något i henne nu som inte fanns där igår. En känsla som hon inte är van vid. Någon slags trygghet blandad med berusning. Och kanske sympati?
Sympati för den människa som är så olik henne man bara kan bli. Hon har alltid haft det lätt, alltid klarat sig. Medellängd, normalvikt, bra betyg, kärnfamilj, villa, Volvo, vovve. Alltid bakpulver i skafferiet. Alltid fiskpinnar i kylskåpet. Men varför skulle det betyda att dom två inte kan bli kära, bara för att de är olika?
Zinat suckar. Ännu vet ingen, hon behöver inte oroa sig än. Men hon kan inte hålla det hemligt länge till, vill inte hålla det hemligt. Hon vill presentera honom för allt och alla. Vill att alla ska veta. ”Hej. Det här är Elliot och vi älskar varandra.” Det kommer att bli jobbigt, det vet hon, men Zinat har bestämt sig.
Himlen är fortfarande mörk. Det ser vackert ut mot den vita snön. Nerifrån gatan hörs en port öppnas och knastret av skor mot kramsnö. Men annars bara tystnad, och hans andetag. Hon tittar på honom. Han sover. Zinat blir plötsligt helt varm inuti. Hon lägger sig ner bredvid honom igen. Han vaknar till, ser sömnigt på henne, ler.
”Vad vacker du är” viskar han.
Inskickad till GLÖD
av signaturen
Trassla, 15 år