Våga drömma!
Dagdrömmar, smygdrömmar, önskedrömmar, kärleksdrömmar, sexdrömmar. En del är superhemliga och måste få vara det. Andra kan vrålskrikas rätt ut. Några drömmar går i uppfyllelse, de flesta blir kvar i fantasin. Det spelar ingen roll. Viktigast av allt är att våga drömma loss. Att kasta sig rätt ut och falla fritt. I drömmarnas värld är det bara du som bestämmer. Och där kan precis vad som helst hända. Alla har drömmar.
Drömmarna ger mig självförtroende
Kalle Sjösten är en drömmare. Fjäderlätt försvinner han från verkligheten, särskilt när allt känns tråkigt. Som under vissa lektioner när lärarna pratar och pratar om något han inte är intresserad av. Då händer det.– Jag är inte den där typiska tonårskillen som spelar fotboll. Jag gillar att vara i naturen och hjälpa andra. Jag tycker om att tänka och vara ensam.
Det börjar alltid på samma sätt. Han tittar ut genom fönstret på träden, sedan försvinner blicken in bland bladen och till slut är han långt borta i drömmarnas värld. Då är det kört. Han hör ingenting. Han är helt i sin egen värld. Oftast fantiserar han om något roligt.
– Jag somnar aldrig, men ibland är jag inte så uppmärksam, säger Kalle och spricker upp i ett leende. En gång blev det riktigt pinsamt minns Kalle, som i år fyllt 16 år. Klassen hade sexualkunskap, det var när de gick i åttan. Läraren höll på att berätta om hur det var att föda barn. Kalle tyckte att det var tråkigt och slutade lyssna. Plötsligt hör han ordet muskelsammandragningar och får då frågan av läraren vad som händer. ”En orgasm”, svarar Kalle. ”Nej, Kalle”, sa läraren. ”Det blir värkar”.
Han skrattar så att de blå ögonen glittrar. Kalle bjuder på kaffe vid köksbordet hemma i villan i Hölö, en liten ort några mil utanför Södertälje. Här bor han granne med skogen. Han är uppvuxen på landet och vill inget annat. Utanför köksfönstret trotsar lillebror regnet och det våta gräset och spelar fotboll med en kompis. En sport som Kalle har valt bort helt. Han har andra intressen.
– Jag är inte den där typiska tonårskillen som spelar fotboll, säger han eftertänksamt. Nej, jag är med i scouterna, det har jag varit sedan jag var åtta år. Jag gillar att vara i naturen och hjälpa andra. Jag tycker om att tänka och vara ensam. Och så spelar jag amatörteater i Södertälje. Det är kul. En stor dröm är att bli skådis, men det känns så osäkert. Man vet inte om man får jobb. Han tystnar.
– Jag hårdkör på läkare. Helst kirurg.
VILL HJÄLPA ANDRA
Nu kommer orden blixtsnabbt. Och helt utan tvekan. Kalle vet exakt vad han vill. Åtminstone när det gäller vad han ska jobba med som vuxen. Ända sedan sjuan har Kalle drömt om att bli läkare. Mest för att han vill jobba med människor och hjälpa andra. Men också för att det är så spännande med operationer och sprutor. Han vet precis hur han ska nå sina drömmars mål.
– Först går jag tre år på naturvetenskapliga programmet, NA. Sedan ska jag ta ett år ledigt för att resa runt i världen och komma bort från allt. Och för att klara mig själv. Sedan ska jag söka in på läkarlinjen i Linköping och gå där i fem år. Sedan ska jag bli kirurg, säger Kalle som precis gått sina premiärveckor på första året på ”natur”. Kalle är en öppen och spontan kille, samtidigt som han väger sina ord innan svaren kommer. Han vill absolut inte missuppfattas. Han berättar att han inte bara är en drömmare, utan också gillar att köra moppe och meka. Och att hänga med kompisar vid korvgrillen i Hölö på fredags- och lördagskvällarna för att snacka. Sånt är också kul, säger han. Ett liv utan drömmar kan Kalle inte tänka sig. Ibland är de pyttesmå vardagsdrömmar, ibland storslagna framtidsplaner. Nästan alltid är det roliga saker han drömmer om.
– Det är bra med drömmar, säger han allvarligt. Om jag inte hade haft mina drömmar hade jag varit en mycket mer osäker person. Att ha drömmar ger mig självförtroende.
Jag njuter när jag tänker på min framtid
Hon drömmer jämt om Amerika. För att det är stort. Och rent. Och för att Hollywood ligger där.
– Jag blir upprörd när folk gnäller i Sverige. Att de inte förstår hur bra de har det. Så är det inte i mitt land. Där är folk glada, fastän de inte har så mycket.
Coco Langangas livsdröm är att bli berömd och rik filmskådespelerska – i Hollywood. Eller inom teatern. Så att hon kan köpa en villa åt sin mormor. Hennes ansikte fullkomligt brinner av nyfikenhet och förväntan när hon pratar om sin dröm. En dröm som ska förverkligas. Så enkelt är det. Något annat finns inte.
– Inget kan hejda mig, jag har så mycket energi som måste få komma ut. Jag behöver uttrycka mig. Och jag älskar att prata. Jag njuter när jag tänker på min framtid, säger Coco och mycket riktigt sprakar hela hon av energi där hon sitter framför mig i den snudd på folktomma skolmatsalen på Fryshuset i Stockholm. Här går hon andra året på estetiska programmet. Inriktningen är teater. Och hon stortrivs. Vill inte gärna gå hem när skoldagen är över. Hon blir lite allvarlig, ser på mig med sammetsmörka ögon och säger:
– Men det viktigaste är inte att bli känd. Utan att göra det man tycker om. Annars betyder det ingenting.
Coco flyttade från Kongo till sin mamma i Sverige när hon var åtta år. Mamman hade kommit till Sverige flera år tidigare. Coco och hennes bror blev kvar i Kongo med mormor. Nu är hon 17 men minnena från barndomslandet sitter djupt rotade. De levde fattigt, minns hon. Mormor fick kämpa mycket. Ändå kommer Coco mest ihåg sådant som var roligt. Som att gå i skolan. Och så regnet förstås. Det kan hon drömma om än i dag.
MINNEN FRÅN KONGO
– I Kongo ösregnade det alltid. Jag minns hur skönt det var att springa ute i regnet tillsammans med andra barn. Eller att bara ligga i sängen och höra hur det smattrade på taket. Det var så mysigt. Jag saknar det. Här i Sverige hör man aldrig när det regnar. Här är allt så tyst. Hon drömlängtar även efter maten hon åt som barn: purfärska grillade grönsaker och grillat kött. Aldrig för mycket, tillräckligt för att behålla suget.
– I mitt land får man inte för mycket av någonting. Ingen har det så bra ställt att det går att äta hur mycket som helst. Så man har alltid suget kvar, och det är bra. Här äter man tills man börjar må illa och inte vill ha mer. Det är sådan skillnad, säger hon och skakar på huvudet så att de stora silverringarna som hänger i öronen dinglar. För första gången ser hon ledsen ut.
– Jag blir upprörd när folk gnäller i Sverige. Att de inte förstår hur bra de har det. Så är det inte i mitt land. Där är folk glada, fastän de inte har så mycket.
DRÖMDE OM RIKA LÄNDER
Innan Coco kom till Sverige drömde hon ofta om hur det var i de rika länderna. Hon drömde att husen var höga, att alla människor var vita och luktade parfym. Att det var rent. När hon sedan landade på Arlanda i Sverige den där regniga höstdagen för snart nio år sedan, blev hon inte alls förvånad:
– Man kände att man kommit till ett främmande land. Det luktade annorlunda. Men jag kände igen det mesta från mina drömmar. Det är sant, säger hon övertygande.
Hur hon lärde sig språket minns hon inte. En dag fanns det där.
– Jag var så pratig och full av energi. Inte blyg alls. Och väldigt öppen. Det är så, i mitt land är alla öppna.
Att hon fastnade för teater var rätt givet. Coco kommer ihåg hur det började.
– Vi var några tjejer i klassen som spelade teater hela tiden. Vi skrev egna manus och spelade upp pjäser på roliga timmen. Då var det mest på skoj. Men nu är det allvar. Mer närvaro. Nu gör man det man ska. Hon tar sin gymnasieutbildning på stort allvar. Inte ens en pojkvän får rum i hennes liv. Hon berättar att hon aldrig haft en pojkvän. Aldrig kysst någon. Först ska hon gå klart gymnasiet. Det är hennes familj som vill ha det så, och Coco tycker att det är helt okej. Men längtan finns där såklart.
– Det är klart att man vill. Men det får vänta, säger hon. Titta på pojkar kan man ju alltid göra. Och drömma, säger hon och viftar med pekfingret och himlar med ögonen. Hela hennes ansikte ler.
Vi vill satsa på musiken
De har en gemensam dröm. Att få ett skivkontrakt. Och stå på scen och rappa inför tiotusentals människor. Men också att åka på turné och se hela världen.
– Det är superviktigt hur man ser ut. Man måste se grym ut annars lyssnar inte småkillarna på våra texter.
Camilla ”Kotten” Nilsson och Iida ”Jemi” Mustaniemi är två tjejer från Bro, några mil norr om Stockholm, som satsar stenhårt på att förverkliga sin dröm – att bli rap-artister. Båda är 16 men fyller 17 i höst.
– Tänk att slå igenom, det skulle vara så skönt! stönar Camilla och rättar till den vita bak-och-framvända kepsen. Runt halsen dinglar ett gäng tunga halssmycken och alla hennes fingrar är prydda med silverringar.
– När man rappar försvinner allt, fortsätter hon. Allt som är jobbigt. Allt. Då är man bara i musiken. Det är soft. Iida sitter bredvid och nickar instämmande. Hiphop fyller deras liv. De skriver rap-texter tillsammans, DJ:ar på småbarnsdiskon och fritidsgårdar och uppträder på scener när de får möjlighet. Ett artistnamn har de redan: ”2 Cold”. Det är sen eftermiddag och Iida och Camilla har precis kommit hem från plugget. Båda går på handelsprogrammet och båda vet att det är viktigt att plugga, men de vill hellre satsa på musiken. Iida bjuder på fika på terrassen till hennes familjs radhus. Hon dukar också fram en bandspelare och börjar spela upp ett par av deras låtar. Både Iida och Camilla sjunger med i texterna. Det låter bra. Texterna är allvarliga. Och budskapet tydligt.
– Vi vill skriva låtar för att få småbarn att förstå att det dom väljer måste bli bra. För valet kommer att följa med dom i framtiden, säger Camilla och ser allvarligt på mig.
Camilla och Iida har känt varandra sedan 7:an, men riktiga polare blev de först för ett år sedan. De träffades på en fest och upptäckte snart att de hade samma intressen. Och nästan samma klädstil: stora, pösiga kortärmade tröjor och stora jeans. Båda är piercade i tungan och ingen av dem sminkar sig.
KAXIG ATTITYD
– Vi har samma kaxiga attityd, skrattar Camilla. Så blir hon allvarlig och säger:
– Man kan faktiskt vara hip-hopare och snäll. Jag tycker det är fel när vuxna dömer oss efter hur vi ser ut, istället för att lyssna på vårt budskap.
De ser onekligen tuffa ut. Attityden är kaxig. Men det är just det som är meningen, menar Iida.
– Det är superviktigt hur man ser ut. Man måste se grym ut, annars lyssnar inte småkillarna på våra texter.
Deras första rap-låt, ”Verkligheten”, skrevs förra hösten. Iida sov över hos Camilla. Ute var det grått och kallt, men inne i Camillas rum lyste lampan varm hela natten. De hade bestämt sig för att inte somna förrän de skrivit en låt. Och innan dagen kom fanns den där. Andra låten skrev de veckan efter. Och nästa gång de DJ:ade för småbarnen på diskot, rappade de ”Verkligheten”. Det blev stor succé. Sedan dess har Camilla och Iida skrivit minst tio låtar.
SKRIVER ISTÄLLET FÖR ATT SNACKA
– Vi pratar inte så mycket om känslor eller sånt vi varit med om, säger Iida. I stället skriver vi en låt.
”2 Cold” har skrivit låtar om olycklig kärlek och om kärleken till föräldrarna, men framför allt handlar deras texter om att välja ett liv utan droger. Om att ta ställning och inte falla för grupptrycket. Drömmen att slå igenom finns visserligen där hela tiden och bultar. Men Camilla och Iida har också andra drömmar. Sådana som är mer jordnära. Som att klara sig själv. Bli vuxen och få bestämma över sitt eget liv. Iida drömmer mest om att gå ut skolan, flytta till egen lägenhet och att få körkort och bil.
– Jag vill kunna spela vrålhög musik och släppa in hur många kompisar som helst. Jag vill klara mig själv och bestämma över mitt liv, säger hon.
Camilla håller med:
– Ja, jag vill också leva mitt eget liv. Helst skulle jag bara göra sånt som jag själv vill. Resa runt i världen och tänka på viktiga saker. Ja, ”figulera runt” hela dagarna helt enkelt, säger hon och använder ett alldeles eget, påhittat ord.
Ur ”VERKLIGHETEN”:
Det finns så många vägar att välja/
vi ber er ta den rätta/
vi ber er snälla/
Men vi är inte här för att gnälla/
Vi vill bara få er på rätt stig/
så ni kommer in i ett bra ungdomsliv/
Refrängen:När vi tittar på er/
ser vi oss själva/
Står där bakom gruppen som
en osäker älva/
Grupptrycket håller dig kvar/
Verkligheten det enda ni har/
Tro på er själva var aldrig svag/
Det kommer att komma en bättre dag/
Grupptrycket håller dig kvar/
Verkligheten det enda ni har/