Möte i vattenskogen
Det är en het och fuktig fredagskväll nedanför byn Osorio mitt i Amazonas i Brasilien, eller mer riktigt längs en av de tusentals flodarmar som sträcker sig in i regnskogen. Jag skulle snarare vilja kalla den vattenskog. Överallt slingrar sig stora och små vattendrag. Hit går inga vägar. Här är det båt som gäller om man ska ta sig fram.
Moa Hamne, 16 år, rste till Brasilien. Där träffade hon Jonilson som bor i regnskogen. Här är hennes berättelse:
Det var i byn Osorio som jag mötte Jonilson för första gången. En kille i 18 årsåldern närmade sig, klädd i röda stora shorts hängande långt ner på rumpan. Guldkedjan runt halsen fick mig direkt att placera honom i facket itallienska strandraggare. Macho. Likt många andra manliga djungelinvånare som gled förbi mig, hade hans hud en vacker gyllenbrun färg och kroppen avslöjade mycket hårt arbete (och troligen en hel del fotboll). Han hade ett skarpt skuret ansikte med höga kindben, rak näsa, stora bruna ögon och tjockt svart hår. Många dagar hade jag uppskattat uppmärksamheten och blickarna som mitt exotiska utseende drog till sig. Men den här heta torsdagsförmiddagen var jag allmänt trött på granskande blickar. Nyfikenheten var mest ett störningsmoment. Och killen i röda shorts var för mig mest ännu en till som passerade onödigt nära och olägligt. Irritationen försvann lika fort som den kom, istället fylldes jag av en bubblande fnitterattack och jag kämpade tappert för att inte explodera. Han som passerade ansträngde sig verkligen för att nonchalant glida förbi och låtsas vara totalt ointresserad: ”Oj, hoppsan, jaha där står en blondin mitt i djungeln … det gör det ju varje dag, vem bryr sig …?” Jag blev verkligen imponerad när han nästan osynligt och kort sneglade bort mot mig och lyckades utstråla ett sådant ointresse. Pinsamt och typiskt nog så resulterade killens beteende i att jag blev riktigt nyfiken på honom och till och med lite stött av att han inte gav mig mer uppmärksamhet!
Några dagar senare gav vi oss iväg med en stor båt på floden för att bli borta i en vecka. Vi stod på bryggan nedanför den gula lerbranten som sträckte sig uppifrån vårt plankhus, solen stod som högst på himlen och jag väntade otåligt på båten som skulle ta oss med. Den blåvita båten kom som planerat, men vad som inte ingick i mina planer var att att båtens ägare, o capitan, självklart skulle ha en snabb och vältränad medhjälpare ombord.
ETT PAR KNALLRÖDA SHORTS
I aktern av båten några hundra meter bort skymtade jag klart och tydligt ett par välbekanta knallröda shorts … Typiskt, den italienska strandraggaren!!! För ett ögonblick rann hoppet av mig, men samtidigt kröp också förväntan fram och veckan såg genast lite mer spännande ut. Min inställning till Jonilson, som ibland kallades Jo, förändrades rätt snabbt. Hans stora vita leende fanns alltid där och hans sätt att vara fick mig att slappna av – jag slutade vara på min vakt. Vi pratade och umgicks så gott det gick med hjälp av teckenspråk, ansiktsuttryck och enkla portugisiska fraser.Oi! Como vai? Beim obregada! E voce? Quere assestansia?
Det är frustrerande och ganska påfrestande ibland när man inte kan uttrycka sig som man vill eller inte blir förstådd trots att man försöker ihärdigt. Många gånger kände jag mig som en idiot, när jag leende svarade ”si, si” utan att egentligen förstå ett ord av vad Jonilson sa. Som tur var fanns en kvinna, Marina, på båten, som talade både engelska och portugisiska. Hon var vid många tillfällen verkligen en räddande ängel. Jonilson säger att han tycker mycket om att lyssna på musik, men han får nästan aldrig chans att göra det, eftersom han varken har radio eller kasettbandspelare hemma. Han skiner upp när jag frågar om han vill låna min freestyle.
– Vilka är det?
– Nirvana.
Jonilson diggar och ser nöjd ut. Efter någon dags färd uppför floden lägger vi till vid en lång strand utom synhåll från någon by. Jonilson och båtägaren paddlar i väg i en av kanoterna och lägger ut nät, dom försvinner snabbt bakom flodkröken. Efter bara en timme är dom tillbaka med en stor fångst som skimrar i otroligt vackra färger. Middagen. Det skymmer snabbt och snart är det mörkt. På stranden intill båten gör Jonilson vant upp en eld. Vi står tillsammans vid kanoten med vatten upp till vaderna, Jo skrubbar rent fiskarna från fjäll och jag fyller dom med salt och vinäger. Silvriga fiskfjäll glittrar i vattnet. Vi grillar fisken på pinnar över brasan och äntligen får vi äta! Vi sitter länge runt elden. Jonilson har bytt till klarblå shorts. Hans ansikte lyser i eldskenet. Nästa dag bestämmer jag mig för att få en lite klarare bild av Jonilsons liv. Jag sitter uppflugen på räcket och Jo står lutad mot den vita förarhytten. Jag ställer frågor om hans liv som 18-årig kille i Amazonas och hur vardagen ser ut. Han berättar väldigt kort och jag försöker få honom att förklara mer ingående. För honom är det inget speciellt med vad han har att berätta, det liknar ju så många andra ungdomars liv i Amazonas.
– Jag bor med en kompis i ett litet hus vid utkanten av Manaus (huvudstaden i Amazonas). Vi har varken brevlåda eller telefon. Det tar två dagar med båt att åka hit från stan. För att ta mig till jobbet och skolan inne i Manaus åker jag ofta buss. Men vissa dagar får jag gå. Jag arbetar som byggnadsarbetare och går i skolan måndag till fredag. På lördagar tvättar jag och på söndagar spelar jag fotboll och träffar kompisar.
STUPAR I SÄNG
Han berättar vidare och allting låter självklart och inget märkvärdigt alls.
– Klockan fem på morgonen går jag upp för att vara på jobbet vid sex, jag jobbar fram till fyra på eftermiddagen. Sedan är det ett par timmar kvar innan skolan börjar och runt elva på kvällen kan jag gå hem, så stupar jag i säng vid tolv för att sedan släpa mig upp fem nästa dag.
– Men hur orkar du!? utbrister jag förskräckt.
Jonilson ler roat åt min gapande min och svarar lugnt:
– Nej men vadå? Om jag inte arbetar har mamma och pappa inga pengar, och skolan betyder jättemycket för mig. Någonstans emellan arbetet och skolan ska han också hinna med läxor …
– Jag vill inte bo kvar i Osorio och odla och fiska som min pappa.
När jag tänker på mitt liv, mina möjligheter och min inställning till skolan skäms jag … Hemma klagar jag ibland över den okryddade skolmaten, för långa håltimmar och att skolan berövar mig min fritid. På S:t Eriks gymnasium har vi data på onsdagsmorgnar, jag hatar data och suckar alltid lika djupt när jag placerar mig framför skärmen, varför ska man bli påprackad en massa kunskap man inte vill ha!? Jonilson jobbar extra på helger för att ha råd med datalektioner …
– Jag går i skolan och får chansen att lyckas och gå vidare, säger Jonilson, kanske till och med uppfylla min dröm att bli läkare. Jonilson är hemma i byn Osorio över sommarlovet. Men det är inte så mycket lov precis. Han hjälper sin pappa att hugga ner träd och bränna marken för att sedan plantera maniok, bananer och apelsinträd. Dom fiskar i floden nästan varje dag och bygger på sitt nya hus. Varje morgon klockan fem, innan solen hunnit upp över horisonten är hela familjen igång.
– Det är klart att det är slitsamt. Det skulle vara skönt att få sova mer och kanske ha mer fritid. Men jag vill ju plugga och min familj behöver mig. Ibland kan jag vara plågsamt trött men jag skulle aldrig strunta i att gå till skolan.
SAMMA DRÖMMAR
Avståndet geografiskt sett är stort och våra liv ser säkert väldigt olika ut på ytan. Men för varje dag som Jonilson och jag kom varandra närmre krympte avståndet på kartan till en helt oväsentlig liten sträcka. Resan i Amazonas gav mig otroligt mycket. Det viktigaste jag insåg under månaden i djungeln var att alla i världen, oavsett hur olika vardagssysslor man har och hur stort avståndet än är på kartan, är lika på alla sätt: spela fotboll, bli kär, bli olyckligt kär, gå i skolan, sommarjobba, framtidsplaner och drömmar om en annan plats att leva på. Att flytta hemifrån och klara sig själv, se världen utanför sitt eget revir och lyckas. Mötet med och vänskapen mellan mig och Jonilson, ”den exotiska indianen från Amazonas”, kändes inte konstigt alls, snarare mer självklart än någon annan relation. Efter sju dagar av stekande hetta, bybesök, krokodiler, kanotturer, kvällar runt elden och grillad fisk med ris, får vi plötsligt jättebråttom hem. Det är söndag och fotbollsmatchen börjar snart! När vi lägger till i Osorio är Jonilson redan på väg uppför lerbranten mot de väntande lagkamraterna, klädd i sina röda shorts … Halsbandet av sandelträ som jag gett honom har nästan samma färg som hans hud. Gyllenbrunt. Det slår mot hakan när han dribblar bollen över planen. Men jag minns inte om han gjorde några mål. Bilden i mitt minne är inte så tydlig. Jag sitter tiotusen meter över det gröna Amazonas. Där nere är min vän. Men också här.
TEXT OCH BILD MOA HAMNE
FOTO: ULRICA ZWENGER