Andrum
Ibland vill man bara stänga ute hela världen och alla människor som tycker saker hela tiden. Hur slappnar du av? Var har du ditt andrum?
Jag känner mig helt fri på planen
Bara några få snabba steg fram till bollen. Att erövra, vinna kampen och skicka bollen vidare är mittbacken Sara Bergströms andrum. ”Kroppen var så trött och jag kände att den somnade men i huvudet var jag klarvaken. Det var jättejobbigt.”– När jag spelar fotboll mår jag så himla bra, säger Sara med glad röst. Inför sina lagkamrater och när hon spelar fotboll tycker Sara att hon alltid kan vara sig själv. Speciellt med det gamla tjejlaget Forssa som hon spelat med sen hon var åtta år. Ett exempel var när hennes morfar hade dött. Hon var fruktansvärt ledsen men hon förmådde inte att släppa fram sorgen och saknaden. Inte förrän på fotbollsträningen. Där bara sprang och sprang hon så mycket hon kunde tills benen knappt längre bar och sorgen äntligen kunde krypa fram.
– Jag tänkte att om jag sprang riktigt mycket så kanske han kunde komma tillbaka, säger Sara. Till slut fick kompisarna i laget leda en storgråtande Sara av planen. Det händer ganska mycket kring Sara. Hon vill mycket både med skolan, fotbollen och fritiden. När hon beskriver allt hon gör låter det som om hon knappt har en sekund över till vila. Ganska nyligen blev hon värvad till Ornäs BK:s damlag, som är en elitsatsande klubb. Sara vill gärna ta en plats i startelvan så hon satsar stenhårt. Hon drömmer om en plats i landslaget.
– När jag debuterade i Ornäs så sprang jag så mycket att jag nästan kräktes. Men det var nog mitt livs bästa match. I Sör Amsberg, där hon bor, sköter hon om hästen Tiller. På helgerna jobbar hon extra på hotell Galaxen. Och så skolan. Hon går på engelskspråkig ekonomisk gren på Hagaskolan i Borlänge.
– Jag är inte jättebra i skolan men jag anstränger mig verkligen för att klara av det man ska.
KUNDE INTE SOVA
– Ibland är jag så uppe i varv att jag inte kan slappna av, säger hon samtidigt som hon rättar till sin naturvita virkade mössa. Sara berättar om en helg när kroppen var så “uppspeedad” att hon varken kunde sova eller tänka klart. Hon hade gått upp jättetidigt både på lördagen och söndagen för att arbeta, plus att hon hade massor av läxor. När kvällarna kom kunde hon inte somna.
– Kroppen var så trött och jag kände att den somnade men i huvudet var jag klarvaken. Det var jättejobbigt. Sara gick inte till skolan efter den helgen. Hennes föräldrar bestämde att hon skulle vara hemma för att få lugn och ro. På planen känner Sara att hon inte behöver låtsas vara någon annan än den hon är. Är hon glad så kan hon leva ut det. Då sparkar hon bollar hit och dit, skrattar och skämtar. Är hon ledsen, stressad eller pressad springer hon mer än någonsin.
– Jag känner mig helt fri på planen!
TEXT: KARIN KARLSSON
Musiken är min oas
Ur högtalarna strömmar arabisk, kurdisk, makedonisk och jugoslavisk musik.– När jag spelar tänker jag bara på musik, säger Mahmut Ukas och tittar upp från keyboarden.
”Har jag kört fast med en läxa så brukar jag spela och sen vet jag hur jag ska göra.”
Han spelar vidare på en låt som låter väldigt dramatisk.
– Den handlar om kärlek, det är ett vanligt tema, berättar Mahmut. Keyboarden som han spelar på tar upp nästan halva hans rum och i ett annat hörn står ett dragspel. På sin keyboard spelar Mahmut varje dag och han väljer tema efter hur han mår eller vad han känner att han behöver. Han tycker att hans tankar blir mycket klarare efter en stunds spelande.
– Har jag kört fast med en läxa så brukar jag spela och sen vet jag hur jag ska göra.
MUSIKER I SLÄKTEN
För Mahmut är musiken som trolleri. Han har spelat sedan han var sex, sju år. För honom har alltid musiken varit något självklart eftersom hans pappa är musiker. Mahmut visar ett gammalt fotografi som hänger ovanför soffan i familjens vardagsrum. Flera av musikerna på fotografiet är hans släktingar. Mahmut och hans familj är romer. På grund av kriget i före detta Jugoslavien flydde Mahmut och hans familj 1992 till Sverige och hamnade i Borlänge. Där går Mahmut första året i gymnasiet på Hagaskolan, på “Handel och administration” eftersom han vill bli affärsman. Kanske ska han plugga vidare, och då vill han nog läsa företagsekonomi. Fast egentligen skulle han vilja satsa på musiken.
– Men jag tror inte att det går att försörja sig på att spela den här typen av
musik i Sverige. Skolan är viktig för Mahmut och han beskriver sig själv som ambitiös.
– Om jag strävar efter något så brukar jag lyckas, säger han självsäkert. Men det är när han spelar musik som han verkligen kan vara sig själv. Det är hans oas. En bild som Mahmut brukar se framför sig är att han spelar på en fest. En riktig romerfest där alla dansar, skrattar och har jättekul.
– Man känner sig som om man var där. Det känns positivt i hela kroppen. Rytmerna som han spelar till har han på olika rosa, gula och svarta disketter som ligger i prydliga högar på keyboarden. Låtarna som han spelar varierar, på en del är det mycket dragspel och på andra är det mycket blåsinstrument och fiol. Musiken är intensiv och mycket olik pop och hiphop. Han säger att han bara vill spela zigenarmusik.
MUSIKEN KÄNNS I HJÄRTAT
– Jag känner ingenting i kroppen när jag spelar annan musik. Det här känns här, säger han och lägger handen på hjärtat. Mahmut ber mig att lyssna koncentrerat en stund. Jag ska lyssna efter halvtoner, det är de som är utmärkande för hans sorts musik. Det är svårt att urskilja tonerna exakt, men jag förstår vad han menar. Det är de tonerna som sticker ut. Mahmut kan massor av låtar fast han inte kan läsa noter. Han lär sig genom att lyssna och sedan härma. Han skriver ingen egen musik. Han tycker att det redan finns så mycket bra musik.
– Min största dröm är att bli en känd musiker bland romerna.
TEXT: KARIN KARLSSON
Jag är mig själv när jag är hemma
Från en cd-skiva i datorn hörs Celine Dion sjunga snyftromantiskt ”I’m gonna do all that I caaaan”. Tyst ligger Hajdin Tahiri på rygg på det vinröda överkastet på sin säng och lyssnar. Hans blick är öppen och han tittar rakt ut i luften. Han bara ligger där och är sig själv.
– Om det är en romantisk låt kan jag tänka på kärleken, på någon tjej som jag tycker om, säger Hajdin med ett varmt leende och på klingande dalmål. Hajdins rum är välstädat och möblerat med en säng, dator och tv. I fönstret står en färgsprakande blomsterbukett, på väggen är Kosovos flagga uppsatt. Nästan hela golvet täcks av en rödgrön matta med ett mönster av blommor och blad. På datorbordet står ett foto på Hajdin och en tjej från avslutningsbalen i nian.
VILAR HEMMA
– Jag tycker att det är en jättefin tapet här, jag tycker om det här rummet, konstaterar Hajdin om de rosarandiga väggarna i sitt rum. Att vara hemma, både i sitt rum och tillsammans med familjen, är Hajdins vilorum. Där kan han vara sig själv, där kan han få kraft och där behöver han inte vara på sin vakt. Hajdin berättar att han ofta är lite orolig när han är ute i Borlänge, som är den stad han bor i. Det har varit ganska mycket bråk bland ungdomar där. Om han ska gå ut på något ställe går han aldrig utan sina kompisar.
– Jag är rädd för att någon ska skada mig. Man går aldrig säker så man måste alltid vara beredd. Även om man bara är på stan en vanlig dag. Fast Hajdin är en kille som gillar när det händer saker. Helst ska det alltid vara något på gång. Han gillar att snacka med kompisarna, spela innebandy och fotboll. Han tycker inte om att vara på samma ställe länge utan vill snabbt vidare för att kolla läget någon annanstans. Hans kompisar tycker att han är lite nervös. Men att bara vara hemma med mamma, pappa och sina tre systrar är något han tycker är skönt. Han gillar att bara drälla omkring, kolla på tv eller bara ligga och fundera i sängen. – Jag är mig själv när jag är hemma. Snackar mer. På lektionerna i skolan är jag mer tyst och engagerad. Hagaskolan, som han går i, ser han från fönstret i sitt rum. Hajdin går första året på “Handel och administration”. Han säger att han gillar business och satsar på att få bra betyg. I hans klass har de startat ett riktigt företag där Hajdin är revisor. Men egentligen vill han bli brandman.
SLAPPAR TILL DR. DRE
– För mig är det viktigt att få ett jobb och inte behöva leva på socialbidrag, säger Hajdin. Vad han ska bli och hur det ska bli i framtiden brukar han fundera en del på. Pressen att lyckas är stor men Hajdin tycker att det är han själv som sätter den största pressen.– Jag vill att mina föräldrar ska tycka om det som jag gör. Bästa musiken att slappna av till är Dr Dre. Till den musiken brukar han fundera på vad han ska hitta på med kompisarna eller bara ligga och i sängen digga.
– Jag tycker att låten “Forget about Dre” svänger så bra.
TEXT: KARIN KARLSSON
Hos farmor kan jag verkligen koppla av
Att sitta i trädgården och slappa hela förmiddagen och sedan släntra ner till favoritkaféet, det är livet, tycker Aleksandra Botic´. “När jag och syrran går hem på kvällen genom Belgrad och tittar upp mot stjärnhimlen, då känner jag mig trygg.”
Varje sommar reser hon till Belgrad i Jugoslavien och hälsar på släkten och kompisarna.
– I vanliga fall ska man liksom klara av allting. Skolan, kompisarna, allt ska vara under kontroll. Men där nere försvinner kraven. Jag brukar ofta längta dit. Jag behöver verkligen den pausen.
– När jag är där kan jag verkligen koppla av. Jag får sova ut på morgonen och farmor lagar frukost åt mig och min syster. Ibland kan jag bara sitta på balkongen en hel dag och äta farmors kakor. Aleksandra lyser upp när hon berättar. Hon ler och stryker tillbaka sitt långa ljusa hår. För det mesta är hon hos sin farmor hela sommaren.
– Vi har ett fik där som vi alltid går till, berättar Aleksandra. Man vet att det alltid är någon man känner där. Man behöver inte ringa och bestämma tid i förväg. Aleksandras kompisar i Belgrad har kortare skoldagar än man har i Sverige. De går antingen åtta till två eller tolv till fem.
– Även om jag kommer dit när dom inte har lov så hinner vi träffas. Aleksandra går i tvåan och har valt juridikinriktning på samhällsprogrammet. Nu på våren pluggar hon två timmar varje dag. Det blir inte särskilt mycket tid över till annat. Alexandra tycker att det verkar som om hennes kompisar i Belgrad lever ett lugnare liv.
DOM VERKAR GLADARE
– Här hemma är allting så programmerat. Man har knappt tid att leva på vardagarna. Det är liksom grått.
– Och det är mer materialistiskt här i Sverige på något sätt. Det handlar så mycket om saker. Där har de lägre standard. Det är en massa saker som inte fungerar. Man kan få stå och vänta på bussen evigheter. Det har ju varit krig. Ändå verkar det som om dom mår bättre än folk gör här. Dom verkar gladare. Aleksandra känner att hon har förväntningar på sig hemifrån att hon ska vara duktig och lyckas med allt.
– Dom tror verkligen på mig. Dom räknar med att jag ska bli framgångsrik. Men ibland blir jag trött på att det alltid är sån press. Det är sällan man har tid att bara ta det lugnt. Det kan nästan bli ett krav att man ska gå ut och träffa kompisar. Man kan liksom inte säga att “nä, jag vill bara vara hemma och ta det lugnt”. Hon tänker efter en stund. Lutar huvudet i händerna och ser ut som om hon drömmer sig bort.
– Jag tror det är tack vare att jag har chansen att åka till farmor varje år som jag mår så bra. Där nere finns något som alltid är mitt. Som finns kvar. Aleksandra berättar att på våren när hon gick i åttan bombade Nato Belgrad. Hon var jätteorolig för alla som hon kände där. Det var för farligt att åka dit den sommaren.
– Det kändes hemskt. Det var som om batteriet tog slut då. I Jugoslavien är Aleksandra aldrig rädd. Hon tycker att det känns farligare att gå omkring i Stockholm på natten än i Belgrad.
– Där är det alltid en massa folk ute på kvällarna. När jag och syrran går hem på kvällen genom Belgrad och tittar upp mot stjärnhimlen, då känner jag mig trygg. – Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick resa dit. I sommar ska jag vara där i två månader. Det är så skönt. Man vet redan att alla kompisarna sitter där på kaféet.
TEXT: MIA FABER