Kan man vara kompisar fast det är slut?
Plötsligt tar det slut. Inga mera pussar, inga gosiga kramar. Bara en massa minnen. Men Erika och Björn har klarat av att fortsätta vara kompisar, också efter att de gjorde slut. De säger att kompisar också kan älska varandra. Fast kramas gör de inte längre, även om de kan få lust ibland.
Erikas hår är rött och rufsigt. Hon har stora kläder och orden rinner snabbt ur hennes mun.
– Det var det enda jag tänkte när jag såg Erika första gången: mycket färg! Väldigt mycket färg!, berättar Björn.
– Det sa inte klick när vi träffades, det sa bang, fortsätter Erika och visar en explosion med handflatorna. Det var som om det sprutade blod och inälvor och rök ur öronen. Hennes fingrar pillar på ett genomskinligt armband som har formen av en spiral. Hon drar ut den så att den blir en lång tråd. Och hon ler.
– Det är inte så konstigt att du tänkte sådär med färg. Vi var båda inne i vår mest hysteriska period. Du hade din tuppkam och jag hade ett rastalinne med en prickig BH under och säkert fem kjolar på mig. Nu har det gått ungefär fyra år sedan den där vinterkvällen på Café Kajsa i Stockholm. Då var Erika fortfarande tretton och Björn flera år äldre. Innan de blev ihop på riktigt var de kompisar i två år. Sedan var de ett par i sex månader. Eller, som Erika säger: ett begrepp. Så fort hon var ensam frågade kompisarna vart Björn hade tagit vägen. De tycker om att minnas tillsammans: nattbad, potatismospussar, musikfestivaler och pinsamheter med föräldrarna. Björn tänker ganska länge innan han pratar. Han tittar mycket på Erika och det syns att han tycker om henne när hon pratar så orden forsar. Men det fungerade inte. När hösten kom började Björn och Erika bråka.
BRÅKADE HELA TIDEN
Armbandet trasslar in sig i ett annat armband på Erikas handled. Ett armband som hon har fått av Björn. Han sträcker sig fram för att reda ut trasslet, deras händer möts. Men trasslet tar tid och båda blir lite generade. De får vara nära, men inte för nära. Inte nu, när de är kompisar.– Vi fick sånt habegär, berättar Björn. Varje dag efter skolan träffade de varandra. Båda slutade umgås med sina vänner.
– Han var det finaste jag hade, fyller Erika i. ”Han är min!”, kände jag. Jag hade velat ha ett koppel.
– Eller en kedja, säger Björn.
Till slut bråkade de hela tiden, om ingenting. De skrek och grät, Erika blev mager och Björn säger att han blev helt apatisk. Han visar hur han mådde; hänger med ryggen och stirrar med tom blick ner i golvet.
– Vi var helt utkörda, hade ingen ork kvar alls, berättar han.
– Det var såhär ”nej mamma, jag har inte börjat knarka, det är bara allt med Björn”, säger Erika.
GJORDE SLUT
De gjorde slut, fast de egentligen var kära. Ingen av dem orkade fortsätta. De fortsatte att ses ibland, fast det var spänt. I början gick det ganska dåligt.– Vi försökte bevisa för varandra att vi klarade oss själva, minns Björn.
– Men när Björn träffade en ny tjej kändes det som att jag ville strypa henne, säger Erika. När jag såg dem tänkte jag ”snygg är hon också, fan!” Efter ett tag började de ändå hitta tillbaka till varandra. De pratar om det som en lättnad, nästan en frihet: att inte längre behöva äga den andra. Att slippa vara svartsjuk.
– Som förut när vi var på fest tillsammans och Erika ville gå omkring. Då hade jag två val: att följa med eller att säga ”nej, du stannar här”. Nu kan jag bara säga jaha och sitta kvar om jag har lust. Det är bättre, säger Björn.
VÄNNER IGEN
Ibland har de svårt att hitta de gränser som inte behövdes förut. En gång på tunnelbanan tog Erika Björns arm, mest av gammal vana. Men hon släppte så fort hon kom på att det är annorlunda nu. De känner varandras kroppar, men får inte komma nära.– Det är lite konstigt, för innan vi blev ihop kunde vi både pussas och kramas som kompisar, så fort vi fick lust. Men nu vågar jag inte det.
– Man är ju rädd att det ska missförstås, säger Björn. Man aktar sig lite.
En kram när man ses och säger hejdå går bra, men att hålla handen skulle vara för mycket.
De tycker att de börjar bli nästan som vanliga kompisar. Fast närmare. Erika säger att Björn ser så bra, han märker direkt när ”något skaver”.
– Och med mina andra kompisar har jag aldrig känt ”å, you make me so tänd, baby”, säger hon och ler ner i bordet. Det är ju annorlunda. Björn ser lite förtjust ut, och håller med om att det fortfarande kan komma sting av svartsjuka. Men det går lättare och lättare att strunta i den känslan.
– Vi var kompisar som älskade varandra och det är vi fortfarande. Fast utan pussar nu, säger Erika.