Högtflygande drömmar på cirkusskolan
De spränger sina gränser varje dag. Gör sånt de inte trodde var möjligt. Utmanar sig själva. Leo, Gisle och Uuve går på cirkusgymnasium. De gör det för kickarna. Och för att pröva sitt mod.
Jag kan göra grejer som folk tycker är lite galna. Men jag gör bara sånt som jag vet fungerar, säger Gisle.
Inne i den jättelika cirkushallen i Stockholmsförorten Alby hoppar Gisle Henriet vant upp i trampolinen. Han ser stark och smidig ut. Så tar han sats, viker armarna bakåt och – hoppar rakt upp i luften. Hoppen blir högre och högre och när han når tre-fyra meter kastar han sig handlöst bakåt och gör en volt. Ny studs, volt framåt. Framåt, bakåt, framåt igen. Helt respektlöst. Som om det han gör är busenkelt.
– Det är som en adrenalinkick. Det känns skönt i hela kroppen, det stiger i huvudet på en. Man känner sig fri och avslappnad och man vill bara göra ännu mer grejer, säger han knappt ens andfådd när han hoppat färdigt. Gisle ler med sina bruna ögon där han sitter kvar i trampolinen med hakan vilande på ena knät. Han är 16 år och går första året på St: Botvidsgymnasiets estetiska program med inriktning på cirkus. Familjen bor i Uppsala, själv hyr han ett rum hos en kvinna i Tumba, med gångavstånd till plugget. Ibland längtar han hem men det är lugnt för det mesta, säger han. Hoppat trampolin har han gjort sedan han gick i 5:e klass. Han vet att han är bra, att han har lätt för akrobatik, men det finns alltid mer att lära. Att utmana sig själv är det bästa han vet.
– Jag är modig så det räcker. Jag kan göra grejer som folk tycker är lite galna men jag gör bara sånt som jag vet fungerar. Men det får gärna finnas en risk, säger han och ser fundersam ut.
– Jag går alltid igenom alla rörelser väldigt noga. Sen är det bara att satsa stenhårt och tänka bort rädslorna. Blir man rädd går det åt helvete. Helst vill jag inte tänka alls, jag vill låta kroppen sköta sig själv.
VILL BLI STUNTMAN
Gisle har aldrig gillat att plugga och sitta still i en bänk och trycka in kunskaper i huvudet. Men att träna kroppen 40 timmar i veckan har han ingenting emot, tvärtom. Här i cirkushallen känner han sig trygg. Någon press att vara bäst känner han inte heller.– Nej, jag har en soft inställning. Jag gör det här för att det är kul. Det är skönt att träna och ha kul på skoltid. Allra helst skulle jag vilja bli stuntman, men det finns inget sånt gymnasium. Drömmen om att få arbeta som stuntman inom film eller turnera runt om i landet och världen som cirkusartist finns hos de flesta som sökt sig hit. Lokalen kryllar av killar och tjejer som jonglerar, svingar sig i trapetser eller tränar akrobatik. Alla är djupt koncentrerade på sitt. Stämningen är avspänd. Här hörs inga skrik eller tillsägelser. Bara småprat och uppmuntran från coola lärare. Från taket hänger stora röda tygskynken att göra konster i och på golvet vilar mattor i olika färger: röda, gröna, turkosa, orange. Hela tiden hörs hög musik ur högtalarna, det är eleverna själva som väljer vad de vill lyssna på.
– Det är skönt med musik när man tränar, man blir så avspänd, säger Uuve Jansson, 16 år och förstaårselev. Hon är inne på luftakrobatik och gör avancerade konster i en trapets eller i en ring som hänger ner från taket. Målande beskriver hon lyckokänslorna i magen när hon lyckats med något nytt. Och om suget efter att lära sig mer. I dag är en sån dag:
– Nu har jag lärt mig att göra flick-flack (en bakåtvolt), säger hon och ser omåttligt stolt ut. Det kändes som en kick i hela kroppen. Nu vill jag lära mig mer. Man kan alltid bli bättre. Hon sitter uppkrupen i soffan i vilorummet, med båda benen uppdragna under hakan. Hon säger tvärsäkert att hon ska bli cirkusartist i framtiden. Eller skådespelare. Så är det bara. Om några år reser hon världen över och uppträder. Kanske i Kanada eller Frankrike. Så småningom ska hon bilda familj – en cirkusfamilj. Att hon vuxit upp med en pappa som är cirkusdirektör för en barncirkus på Skansen i Stockholm, har säkert styrt in henne på cirkusspåret.
SKÖN STÄMNING
– Min största passion i livet är att stå på scen. Det är härligt att visa upp vad man kan. Att jag kom in på den här utbildningen är det bästa som hänt mig. Jag är jämt här. Alla som går på cirkusgymnasiet tränar väldigt mycket. Utbildningen kräver det. Men det är inget som stör Uuve. Tvärtom.
– Man måste ta stort eget ansvar. Och ha självdisciplin. Man måste träna, helst varje dag. Men det är så skön stämning här. Alla jobbar med sitt, det är hög koncentration men ändå väldigt avspänt.
– Att gå här är som värsta lekparken, säger Leo Hedman, som är 17 år som går andra året på cirkusgymnasiet. Det är så himla roligt att klättra och hoppa omkring. Även om man måste repetera
mycket så är det alltid roligt att träna. Leo har ända sedan han var liten gillat att klättra och balansera, hoppa och göra volter. Och han har prövat på det mesta: dans, fäktning, simning. Men aldrig fastnat för något. Förrän nu.
– Cirkus har allt, säger han.
Ändå satt beslutet att söka cirkuslinjen långt inne. Han vågade inte riktigt satsa, tyckte att yrket cirkusartist kändes lite väl avlägset. Ingen i familjen peppade honom. Men beslutet mognade fram och i dag känns allt självklart. Nu drömmer Leo om att bli riktig cirkusartist. Han ska söka till cirkuspiloterna, en eftergymnasial cirkusutbildning på tre år. När han tröttnat på det livet, då ska han ägna sig åt att skapa fantasifulla cirkusarenor. Att vara den som står för idéerna, inte för akrobatiken. Men det är då. Just nu tränar han luftakrobatik. Med sin långsmala kropp klänger och klättrar han upp för två långa röda skynken. Han virar in sina fötter i tyget och kastar sig sedan hastigt bakåt. Han faller, bara för att fångas upp ett par centimeter ovan marken – av sina fötter fastsurrade i tyget. Det ser ruskigt skickligt ut, och väldigt farligt.
–Att jag kom in här är det bästa som hänt mig. Jag är jämt här, säger Uuve.
DET TOG TID ATT VÅGA
– Det är inte så farligt, men det tog tid att våga kasta mig ut, säger han. Men sedan när man tagit ett utvecklingssteg blir man jättepeppad och vill lära sig mer. Jag vill att det ska se häftigt ut för publiken. Jag vill förmedla något slags känsla, inte bara visa upp teknisk skicklighet. Publiken uppfattar sällan ändå det som är riktigt svårt. Hans röst är mjuk. Han tänker länge mellan orden.
– Man måste tycka att det är lätt. När väl tekniken sitter behöver man inte anstränga sig lika mycket. Hjärnan vet att kroppen klarar det. Det är bara psyket som sätter upp hinder. Det gäller att flytta ner ”tänket” till ryggmärgen, så att rörelserna sker automatiskt. Man måste bygga upp en ”muskelintelligens”. Sen gäller det att tänka: ”Stark, stark, stark! Det är lugnt, det här klarar jag!”
– Hjärnan vet att kroppen klarar det. Det är bara psyket som sätter upp hinder, säger Leo.