En person flera sidor
Vem är du och vem vill du vara?
På Internet kan man vara sig själv
Jonas Persson,14 år–På Lunarstorm visar jag bara mina fina sidor
Lunarstorm är en sajt på Internet där man kan chatta, ha en egen liten hemsida där man skriver om sig själv, skriva dagbok och ha en gästbok där andra kan skriva hälsningar och liknande. Jonas är ofta inloggad där. Han tycker att han kan vara på ett annat sätt på Internet än vad han är i det verkliga livet.
– På Lunarstorm visar jag bara mina fina sidor. Jag är mycket charmigare och trevligare än annars. Och glad hela tiden. Klart att jag ofta är trevlig även utanför Internet, men när jag är bland mina kompisar, är jag som dom, lite kaxig och så. På Internet är jag mer anonym och kan vara som jag vill utan att ha några förväntningar på mig att jag ska vara på ett visst sätt.
Just anonymiteten tycker Jonas är skön. Att kunna säga lite vad man vill utan att det behöver bli en så stor grej av det hela.
– Det är skönt att inte känna alla personligen. Med en Internetpolare kan man prata om vad som helst utan att man behöver vara rädd för att det ska spridas vidare. För ett tag
sedan berättade jag en grej för två kompisar. Det var inte meningen att det skulle komma ut. Men det dröjde bara en vecka innan hela skolan visste om det. Om någon på Internet
sprider något vidare spelar det ingen roll, för ingen vet ju ändå vem jag är. Man kan köra på lite mer fritt och är helt enkelt öppnare. När Jonas är inne på Lunarstorm tycker han att han kan lita på de flesta. Det skulle komma fram fort om någon ljög, tror han. På en vanlig chat känner han däremot att han inte kan lita på någon.
– Alla ljuger hela tiden, även jag. Det har hänt att jag hittat på att jag varit tjej och drivit med en massa killar. Eller sagt att jag kommer från ett annat land.
– Varför man gör så vet jag inte, mer än att det är kul att få vara någon helt annan och hitta på en massa saker. –Internet är bra eftersom jag kan vara mig själv så mycket jag vill. Men också för att jag kan testa att vara någon annan hur mycket jag vill.
Mer social på språkresan
Anna Hannäs Navier,16 år
–Jag kände mig mer uppskattad på språkresan än hemma
När Anna var 15 åkte hon på språkresa till Malta. Hon reste ensam och kände ingen av de andra innan.
– Dom flesta åkte tillsammans med någon, men eftersom jag åkte själv ville jag vara öppen och verkligen ta fram mina sociala sidor. För jag ville ju skaffa kompisar. Jag blev mer glad och humoristisk. Dom jag träffade där uppfattade nog mig som mer glad och positiv än vad kompisarna gör hemma.
– Man kan inte säga att jag blev en annan person eller att jag spelade en roll som inte var jag. Men jag tog fram vissa sidor av mig själv och fick liksom en ny roll.
– Det var en skön känsla att ingen hade träffat mig tidigare.. Dom fick bilda sig en helt egen uppfattning om mig. Om jag hade åkt med en kompis hade det nog inte varit samma sak.
Man färgas liksom av sitt gäng. Och så behöver man ju inte anstränga sig lika mycket med dom man känner.
– På språkresan var allt så spännande och roligt och då var det lätt att vara lite tokigare och roligare än vanligt. Jag kände mig mycket mer uppskattad än hemma. Jag kände det tydligt när jag kom hem till tråkiga Sverige: "Nähä, nu är jag inte lika skojig" liksom. Dom skrattade inte åt mig lika mycket och så.
– Där nere tyckte alla att jag var konstig, fast på ett roligt sätt, även om jag gjorde och sa samma saker som hemma. Anna har fortfarande kontakt med två tjejer som hon lärde
känna på Malta.
– När vi träffas här hemma är jag samma glada Anna som jag var där nere. Vi kan verkligen komma igång och flamsa och ha kul. Då kommer den där sköna Malta-feelingen tillbaka igen.
TEXT: MIA FABER
FOTO: ULRICA ZWENGER
Drömson hemma – men ingen ängel bland kompisarna
Jonas Memehed,17 år
Jonas verkar trygg och lugn men ögonen är livliga och han skämtar mycket. Han är en
snäll person som bryr sig om andra människor. Men han är också en kille som hamnar i bråk ibland. Några gånger har han slagits.
– Om någon börjar bråka och man går därifrån får man kritik från kompisarna. Det är därför man slåss, tror Jonas. Och för att man blir arg. Jonas berättar att han har kompisar som slåss utan anledning. Det är inte bra tycker han och egentligen är de inga riktiga vänner. Men han umgås med dem ändå och säger inte högt vad han tänker om dem. Jonas tror inte att hans mamma och pappa skulle förstå om han berättade hur han har det. Han vet att de försöker
hålla reda på vad han har för sig och med vilka han umgås. Men när de frågar honom ger han svävande svar och undanhåller sanningen. – De skulle inte förstå. Om det har varit bråk och de får reda på det säger de bara att jag inte ska umgås med de som bråkar. De skyller alltid på vissa kompisar. Jonas tycker det är fel. Han vet att han inte kan skylla på
någon annan än sig själv.
– Oftast är man rädd för att få stryk, därför slår man först.
– Om någon höll på och bråkade förut. Då tyckte man att han var cool. Men det har förändrats. På gymnasiet är det inte så. Jonas har många kompisar och gillar att ha mycket folk omkring sig. Men han håller dem samtidigt på lite avstånd. Han vill inte att någon ska veta vad han tänker. Det är bara några få som verkligen står honom nära.
– Min pappa brukar säga: ”många kompisar är fler problem”. Jag tror inte han förstår vad kompisarna betyder för mig. Det är för att träffa dem jag går till skolan. Jag har några som är som bröder. Hemma tycker Jonas om att vara duktig och snäll. Han anstränger sig särskilt för sin mamma. Jonas tror att hon har en annan bild av honom än andra.
– Jag försöker vara drömsonen. Jag är snäll, skojar och hjälper till.
– Jag försöker få henne att tro att jag pluggar också. Men egentligen pluggar jag inte så mycket som jag borde. I skolan är jag ganska lat. Jag skulle vilja lyckas men jag måste plugga i min egen takt. Det finns ju människor som har lätt för sig och de som har svårt för sig och jag är väl någon stans mitt emellan.
– Pappa vet nog mer hur jag är. Han vet att jag är en ”skådespelare”.
Jonas heter egentligen något annat