Liv bytte skola och stil
Liv bytte skola i sjuan. Samtidigt bytte hon stil. Hon hade längtat efter att ha brallor med häng. Och att våga stå för vad hon tänker.
"Jag tänkte att man kunde vara mer som man ville på den nya skolan. Eller kanske att dom som gick där var lite mer som jag.”
–MAN KAN KÄNNA sig utfryst i en liten by om man är annorlunda, säger Liv Ambjörnsson.
Det är is på Tavelsjön och redan mörkt ute. Elementen knäpper och det drar kallt
längs trägolven i huset. Men i den gamla bäddsoffan där Liv sitter uppkrupen är det varmt och mysigt.
–När jag var liten ville jag vara som alla andra, berättar hon. Mamma, pappa, två barn, Volvo och katt. Jag ville bo i radhusen nere i byn. Andra äter middag klock- an fem. Vi äter klockan halv sju. Det var inte riktig rätt. Jag ville äta framför teven också. Det får man inte göra hos oss.
Liv har grå byxor med fickor på sidorna, sådana som hänger bra där bak. Hon är 15
år och bor i Tavelsjö, tre mil från Umeå. Liv berättar att hon alltid haft tjejkompisar
och aldrig varit direkt ensam. Men hon har sällan kunnat visa vem hon är.
–På mellanstadiet skulle man vara ihop med någon hela tiden, säger Liv. Jag
ville också vara ihop med någon, men killarna räknade mig till töntarna. Jag kom
alltid näst sist eller sist på tio-i-topp-listorna. Då blev man jätteledsen.
Liv tystnar och tittar upp. Hon pratar lågt, men hennes blick är fast.
–I sexan åkte vi till skolan där vi skulle gå i högstadiet, säger Liv. Jag tyckte det var hemskt. Man skulle vara modemedveten, sminkad och ihop med en massa killar.
BYTTE SKOLA
I sjuan valde Liv att inte följa med sin klass till högstadiet i Umeå. I stället började hon i en waldorfskola som är en friskola.
–Jag tänkte att man kunde vara mer som man ville där, säger hon. Eller kanske att dom som gick där var lite mer som jag. Liv ville börja om och visa en ny sida av sig själv när hon bytte skola. Hon var noga med vad hon hade på sig första dagen.
–Då ville jag bli cool, säger Liv. Jag tänkte: ”Åh, nu ska jag bli populär bland killarna. Jag ska se snygg ut.”
Men hon tänkte inte på att det som var coolt i den andra skolan kanske inte var det i den nya. Hon satte på sig tajta jeans och en tajt, glansig tröja.
–Jag hade sminkat mig för första gången, typ, säger hon och ler lite när hon tänker på det.
–Jag höll det där i två dar, skrattar Liv, sedan sket jag i det. Det var inte så många som var så i waldorfskolan. Dessutom ville jag ju inte vara så heller.
GAMLA KOMPISAR
Liv umgås fortfarande med sina gamla kompisar i byn på fritiden. Hon tycker om att gå till församlingshuset på fredagarna. Där samlas hon och kompisarna. De spelar spel, bakar pizza eller kollar på film. Andra kvällar är hon bara hemma hos någon i byn.– Vi slappar och kollar i skolkatalogen, berättar Liv. Det är ganska roligt. Man pratar om vem som är den snyggaste killen på en sida. Eller så slår man upp en sida och pekar på någon och säger: ”Den där ska du bli ihop med.”
–Det är på skoj, men lite ytligt ibland. Liv känner sig trygg med sina gamla kompisar. Samtidigt kan hon fortfarande inte vara helt sig själv med dem. Hon känner sig inte accepterad om hon säger precis vad hon tycker och tänker. Ibland gör hon det ändå. Då blir det för det mesta
”alla mot Liv ”.
–På morgnarna på skolbussen in till stan är jag med dom. Då beter jag mig på ett sätt, berättar Liv. Sen kommer jag till skolan och då är jag på ett annat sätt.
–På waldorfskolan är man mer medveten och har inte samma fördomar, förklarar
Liv. Det ska inte spela så stor roll hur man ser ut eller hur stora bröst man har. Det är inte lika stroppigt. Samtidigt tycker Liv att det kan bli överdrivet åt andra hållet i waldorfskolan.
–I sjuan började jag ha mer ”waldorfs- stil ”. Jag köpte kånkenryggsäck och bruna manchesterbyxor. Det kändes mer som jag. Men ändå inte riktigt.
STILEN ÄR VIKTIG
Liv tycker det är tråkigt att stil och kläder är så viktigt. Hon kan önska att hon och
alla andra inte höll på med det så mycket. Men det första människor ser är ju det yttre.
–Det gäller att de ska få rätt intryck från början. Det får liksom inte bli fel. Då blir det hemskt, säger Liv allvarligt.
Sedan skrattar hon. Hon minns när familjen fick besök i somras. Av gamla kompisar med barn i Livs ålder.
–Jag hade träffat många med savann–byxor just då, säger Liv. Alltså satte jag på mig lite sådana kläder. Men när dom kom var dom inte alls så. Dom såg ut precis som jag alltid har velat se ut. Värsta coola.
–Då var allting plötslig fel, säger Liv högt och inlevelsefullt. Jag blev tvungen att kuta upp och byta kläder! Liv har alltid velat ha lite ”killstil ”med säckiga brallor och gympaskor. Det har hon ganska mycket av idag. Men hon vill ha det ännu mer.
–Nu ska jag bli skejtare, säger Liv. Killkläderna på Åhléns barnavdelning är perfekta! Det är inte riktiga skejtkläder men rätt ändå.
–Vad är att vara sig själv, liksom? Det vet jag ju inte riktigt, säger hon sedan och ler ett av sina finurliga leenden.