Isabella var i Libanon när kriget kom
Sommarlovet 2006 kommer Isabella Chaanine aldrig att glömma. Medan kompisarna hemma i Tumba sommarjobbade och slappade hamnade Isabella mitt i striderna i Mellanöstern.
- De första dagarna i Libanon hörde vi bara ljudet av explosioner på avstånd, berättar Isabella.
Men en kväll – det var den 16:e juli – då såg vi med egna ögon hur en raket slog ner inte långt från vårt hus. Då fattade man. Kriget är här hos oss. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Mamma, ta oss härifrån”!
Men medan 17-åriga Isabella var i Libanon med sina två småbröder var mamma och pappa långt därifrån, hemma i Storvreten i Tumba. Det var meningen att de också skulle åka ner till släkten i Zahleh i Libanon några veckor senare. Familjen Chaanine brukar åka ner varannan sommar. Den här gången fick Isabella åka ner i förväg tillsammans med 13-årige Christopher och 11-årige Stephan. Isabella minns andra datum lika exakt som hon minns vilken dag som kriget kom till Zahleh.
– Vi flög ner till Beirut den 26:e juni, våra föräldrar skulle komma den 26:e juli. Men den 12:e juli gick Israel in i Libanon. Efter det var ingenting sig likt för vanligt folk i Libanon.
Medan kriget rasade i Libanon satt mamma, pappa och storebror klistrade framför teven och oroade sig för hur Isabella, småbröderna och resten av släkten hade det.
– Det gick inte att ringa från Libanon, vare sig från fast telefon eller från mobilen. Jag kunde inte skicka sms heller. Däremot kunde jag ta emot. Det kom ungefär 10 meddelanden om dagen från mamma, storebror och kompisar.
Att inte kunna svara var rätt frustrerande, konstaterar Isabella. Tack och lov gick det att ringa till Libanon från Sverige. Och det gjorde den halvan av familjen som var kvar i Tumba. Ibland fem gånger om dagen.
– De bilder som visades på teve i Sverige gjorde mina föräldrar mer oroliga än vad vi själva var. Vi visste att det var värst i andra delar av Libanon.
VÅGADE INTE GÅ UT
Södra Libanon och Beirut var de platser som framför allt drabbades. Familjen Chaanines hemstad Zahleh ligger i östra Libanon, men det är ett litet land, och därför var kriget aldrig långt borta.
– Man kunde inte gå ut. Det var tomt på gatorna för alla var så rädda. Vi satt inne i lägenheten 3–4 dagar i sträck, och som allra mest gick vi ut en stund på gården. Annars satt vi och tittade på nyhetssändningar hela tiden. Utom min lillebror som satt framför den andra teven och såg tecknad film. Till mina bröder sa vi att det var fyrverkerier som small. Det räckte med att vi äldre var oroliga.
När Isabella sitter i soffan hemma i Tumba och berättar hörs fågelkvitter och lekande barn utifrån. Krig och bomber känns som något overkligt och väldigt avlägset. Ändå var det just det som var Isabellas verklighet alldeles nyligen. Och fast hon och småbröderna kom hem oskadda så bär de minnena med
– För någon vecka sedan åskade det här hemma. Det var riktigt obehagligt, för det är precis så det låter när bomber faller, förklarar Isabella.
LÅNG RESA HEM
Egentligen var det meningen att hon och resten av familjen skulle vara i Libanon hela sommarlovet. Nu ändrades förstås planerna, och Isabella fick istället se till att hon och bröderna kom tillbaka till Sverige så fort som möjligt. Även datumet då de gav sig av kommer hon ihåg – den 19:e juli.Klockan åtta på morgonen fick de reda på att de skulle iväg. Mamma ringde från Sverige. Hon hade pratat med kvinnan som var ansvarig på flygbolaget. De hade ordnat bussar som skulle ta folk till Syrien. En kusin körde Isabella och bröderna till Beirut, där fem bussar väntade. Sammanlagt skulle 250 personer ta sig över till staden Aleppo i Syrien, och därifrån vidare med flyg till Sverige.
– Bussresan tog tretton timmar, berättar Isabella. En del hade med sig matsäck på bussen, men vi hade inte haft tid att få med oss annat än vatten och chips.
Åka buss genom sommarhettan, en hel dag, med bara vatten och chips i magen. Det var inte så konstigt att bröderna Christopher och Stephan blev gnälliga. Även om Isabella också tyckte det var jobbigt så försökte hon dölja det. Och det var där på bussen som hon talade om för bröderna hur det faktiskt låg till – det var inga fyrverkerier de hade sett, det var ett krig de flydde från.
– Det mest skrämmande för mig var allt ansvar. Jag hade ingen förälders famn att springa till fast jag hade velat. Istället var det jag som fick förklara och trösta.
Isabella lyckades vara stark hela vägen hem.
– Jag hade bestämt mig för att orka, att inte bryta ihop under resan.
Men när hon kom till Arlanda och mamma stod där, då kom gråten.
TÄNKER PÅ DEM SOM ÄR KVAR
Den vecka som Isabella levde med kriget inpå sig har satt flera spår. Hon berättar att hon är mer tacksam över små saker i livet nu, som att kunna gå på bio en kväll, eller bara att umgås med familjen och kompisarna. Men tacksamheten över livet i Sverige blandas med skuldkänslor.– Jag tänker mycket på släkt och vänner som är kvar i Libanon, förklarar hon. De får leva vidare med förstörelsen. Varför får jag återgå till skola och vardag som om inget har hänt? Det är inte rättvist. Samma skuldkänslor har jag känt ända sedan den dag då vi reste tillbaka till Sverige, medan de var kvar i mardrömmen.
Nu har striderna upphört i Libanon. Släktingarna i Zahleh har berättat att livet är tillbaka i normala rutiner. Folk går till skola och jobb, precis som i Sverige.
En sak är ändå säker. Den som varit med om att bo mitt i en krigszon blir aldrig riktigt samma person som innan. Men det behöver inte vara bara negativt.
– Jag är mycket starkare som person än vad jag var innan jag reste ner, slår Isabella fast. Jag vågar säga vad jag tycker och låter ingen köra med mig. Sedan kommer hon på en sida till av personligheten som förändrats efter sommaren.
– Numera är jag nog överbeskyddande mot mina småbröder.
Isabella ler när hon fortsätter:
– Det klagar de över. Jämt och ständigt.
NAMN: Isabella Chaanine. ÅLDER: 17 år. FAMILJ: Mamma och pappa och tre bröder. BOR: I Tumba. SYSSLAR MED: Pluggar tredje året på gymnasiet. Beteendevetenskap inriktning samhälle.
LIBANON – OFTA DRABBAT AV KRIG
När bomberna föll över Libanon i somras var det bara den senaste av många gånger som landet upplevt krig. De senaste femton åren har landet byggts upp igen efter flera långa inbördeskrig. Turister började återvända för att bada i Medelhavet, se antika monument och shoppa i den eleganta huvudstaden Beirut, som ibland kallas Mellanösterns Paris. Men i somras kunde tv-tittare över hela världen se hur bomber, raketer och skottlossning på nytt förstörde det som byggts upp och hur folk fick fly för sina liv.
Bakgrunden till årets krig var konflikten mellan Israel och Hizbollahrörelsen, som är baserad i södra Libanon. Hizbollah är en shiamuslimsk organisation som är emot den judiska staten Israel. Hizbollah har ingenting med staten Libanon att göra. När Hizbollah tillfångatog israeliska soldater svarade den israeliska armén med att beskjuta Hizbollah i Libanon.
Under den tid som striderna pågick dog ungefär 160 israeler och 1100 libaneser. Runt 500 000 israeler och 900 000 libaneser tvingades fly från sina hem. Många vägar och byggnader har också förstörts.
Källa: Wikipedia, BBC, AFP
Stalingrad Cowgirls - Somewhere High