Jag hatar att anpassa mig!
GLÖD FICK ETT MEJL FRÅN EN LÄSARE Ivannia Aguirre hade skrivit ner sina tankar om att anpassa sig, om att önska att man var någon annan och om att det ibland suger att vara tonåring. Här är hennes text.
EN SAK SKA jag tala om för er,
det är så jäkla VÄRDELÖST att vara tonåring. Det fullkomligt driver vettet ur mig att vara någonstans i mellanlandet, att hela tiden ducka för allt ansvar, men samtidigt inte kunna bärga sig tills man ska skaffa hus, barn, bil, hund, man, blomkrukor, brödrostar och tvättlinor. Och jag HATAR att aldrig veta vad man ska göra, och att ALLTID behöva ANPASSA sig. Jag hatar det där jäkla ordet!
Förresten, för vem anpassar man sig? Är det inte mer för alla andras skull än för sin egen? Är det inte för Pojken A:s jäkla skull jag vaxar benen var tredje vecka (Det gör VISST ont!), noppar ögonbrynen, gör mig galen över att jag inte gått ner de där 10 kilona (Än! Mark my words) och försöker se söt och fräsch ut? Jag menar, allt det där skulle jag kunna klara mig utan!
Jag skulle faktiskt kunna klara av att vara hårig till exempel. Kan Marie Antoinette (hon hade inte ens en rakhyvel), Frida Kahlo och M’bula Khahambdidula i Nåt-avlägset- afrikanskt-hörn-någonstans så kan väl fan jag också få vara det!
Men det är inte ens det allra värsta. Vet ni vad det värsta är? Vänta, det är så jobbigt att jag ska viska det: (Det allra, allra värsta är att här sitter jag, min lilla hycklerska, med välansade ögonbryn, rakade ben och har faktiskt gått ner 8 av de utlovade 10 kilona. Ha! Look who’s talking, säger jag bara.)
Alltså, jag vill också vara en som vågar säga ifrån, som fullkomligt råskiter i att det är ute med stora pastellfärgade örhängen (var det någonsin inne?), jag vill också våga vara sunkig, jag vill också vara den som går mot strömmen, jag vill också, jag vill också, jag vill också!
JAG TROR FAKTISKT att allt det här bottnar i att jag vill vara någon annan. Så dum tanke, varför skulle någon människa vilja vara någon annan? Varför duger vi aldrig inför varandra? Inte ens för oss själva? Och det allra konstigaste är (och det här är jag beredd att sätta en tjuga på, mina livsbesparingar i princip) att om vi alla fick göra upp en lista över hur vi skulle vilja vara, så skulle den antagligen se ungefär likadan ut. Men varför? Är det inte människans sätt att vara unik som gör livet värt att leva?
Hur kul vore det om alla var likadana? Har ni verkligen TÄNKT på det? Fatta hur tråkigt det vore och om alla vore likadana, antingen vi var intellektuella, bimbosar eller bondlurkar. Alla strävar efter att vara unika hela tiden, men eftersom alla gör det, så är ju ingen unik alls. Det unikaste vore ju att INTE vilja vara någon annan. Eller? Har jag fel?
Jobbigt är också att här sitter jag och gör mig klok, men jag lovar, jag vill också vara någon annan. Personen jag vill vara finns på riktigt och råkar vara min bästa vän. Är inte det sorgligt?
Jag menar, hon är min bästa vän, i själ och hjärta, men jag kan ändå inte låta bli att hata henne ibland. Jag vet, jag är hemsk. Men vad fasan ska jag göra? Hon personifierar ALLT jag alltid velat vara. Men aldrig kommer att bli, det ska kanske tilläggas. Och det finns faktiskt inte många jobbiga känslor som klår känslan jag får när jag måste konkurrera med min bästa vän.
ÄNNU värre (kan det bli värre? Har jag inte sjunkit fruktansvärt lågt nu?) är att jag kämpar och kämpar för att vinna över henne - men förlorar i alla fall. Hon bara kör som hon brukar, alltid med det perfekta Colgate smajlet på läpparna. Hon försöker inte ens. Men hon vinner lik förbannat. Varje gång.
Men trots det (trots MIG) så älskar jag henne. För hon får mig att lägga märke till det som jag aldrig hade förstått på egen hand: Jag är faktiskt unik. Och speciell. Och jag tror att jag ska göra det till ett av mina mindre uppdrag här i livet att få folk att förstå att de blev satta här i världen av en anledning: att stråla upp jordytan och dess människor med sitt egna individuella ljus.
/Ivannia
Det här är Ivannia
NAMN: Ivannia Aguirre ÅLDER: 15 år BOR: I NorrköpingSKRIVER DU MYCKET?
Ja, mycket dikter och små texter som den jag skickat in. Men aldrig noveller eller liknande. Har inte tålamod nog!
VARFÖR SKREV DU DEN HÄR TEXTEN?
Jag skrev texten en natt, ni vet när man nästan halvsover och tankarna verkligen släpps fria i huvudet? Sedan vaknar man till och undrar: vad fick jag det ifrån? Oftast tappar man ju tråden, men jag lyckades greppa det innan det försvann. Så jag bara började skriva. Inget ”nae, det här var inget bra, jag ändrar”, utan jag bara skrev. Men jag tror knappast att jag är den enda som någonsin tänkt på det här ämnet.
HAR DU ÄNDRAT DIG SEN DU SKREV DEN?
Jag tycker fortfarande samma sak, och jag undrar fortfarande varför saker är som de är. Jag föredrar att inbilla mig att jag själv bestämmer över mitt liv och hur jag ska vara. Jag tror att jag anpassar mig mindre nu. Jag har varit med om mycket i sommar som lite tyst antytt att jag kanske duger som jag är ... Det är svårt, jag anpassar mig varje dag ändå. Men inte en tum mer än vad som är nödvändigt!
ANPASSAR DU DIG?
REBECKA, 17 ÅR: Det är lätt att falla in i en roll när man är i en grupp. I sjuan får man en roll som man har under hela högstadiet och som är svår att ta sig ur. Men man är ju inte samma person i sjuan som i nian. På gymnasiet kan man släppa den där rollen.
Problemet med sådana där dolda regler är att man lärt sig dem som liten. Som att tjejer ska vara på ett visst sätt och killar på ett annat. Det finns undermedvetet. Så när man plötsligt får en impuls att gå över gränsen känner man ändå att man verkligen inte kan göra det.
OTTO, 18 ÅR: Alla anpassar sig efter varandra. Till slut är det ingen som är egen. Jag tycker själv det är kul att sticka ut. Om man framhäver sin personlighet tror jag att man sticker ut mer från mängden. Varför? Man vill synas. Få bekräftelse kanske.
Sedan får man inte glömma att många ”alternativa” också anpassar sig efter varandra, tävlar om att sticka ut mest, ha skrikigast kläder eller mest etiskt korrekta åsikter. Det är ju lika illa.
SALIBA, 16 ÅR: När man är i 13–15- årsåldern vill man verkligen vara som alla andra för att passa in. När man blir lite äldre märker man att man kan köra sitt eget spår. Visst skulle det vara häftigt att vara någon filmskådis. Men det är ju nåt man drömmer om.
Självklart är det alltid bäst att vara sig själv eftersom folk gillar dig för den du är och inte för att du försöker spela någon annan. Alltså, man vill inte vara en annan person och ändra hela sitt jag. Man vill fortfarande vara sig själv, men … lite bättre!
UNGA VILL ATT ALLA SKA BEHANDLAS LIKA
I den stora undersökningen Ungdomsbarometern ställdes denna fråga till folk mellan 15 och 25. Bara EN AV TIO höll med om detta:
”Jag anser att människor som avviker från normen p.g.a. hudfärg, sexualitet, m.m. måste acceptera att de alltid kommer att behandlas annorlunda.”
Paranoid Park